… och lite till!
…Vägen genom dalgången ligger öde, men plötsligt flyger en liten flock korpar hastigt upp och försvinner iväg. Fåglarna är skrämda av en grupp hirdmän som kommer ridande längs vägen från Uppsala. Skogen framför dem öppnar sig och de ser ut över den vidsträckta Rasbodalgången och hör ett entonigt knackande, järn mot sten, som ekar ut över landskapet. Åt öster ser männen rök stiga från ett stort hus och bakom huset blänker en sjö. Allteftersom att de närmar sig tilltar det entoniga ljudet i styrka och detaljer på huset växer fram. Hirdmännen noterar att huset är gammalt, har ett torn högt som fem män och en konstfärdigt smyckad entré. När de nästan är framme vid gården syns två gestalter böjda över ett stort stenblock vid vävstugan intill gårdens harg. Ryttarna konstaterar att det var därifrån ljudet kom, nickar till hälsning och fortsätter efter vägen mot Yrsta och Skeke. Husfolket stirrar oroligt och ilsket efter männen, omvälvningar och maktkamp, såväl socialt som religiöst, präglar deras samtid. Vigmund och hans skickliga medhjälpare återgår till att hugga runor och drakslingor i blocket av ljusgrå, finkornig granit. Arbetet närmar sig sin fullbordan och monumentet är mer magnifikt än Vigmund vågat hoppas. Han läser nöjt;
”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund Skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde”.
Tanken var att monumentet för all framtid skulle stå som stävsten i den skeppsformiga stensättningen på gravområdet intill gården och bekräfta släktens uråldriga anknytning till Björkgärdet och de människor som levt där. Han var övertygad om att detta skulle befästa familjens position i de oroliga tider som stundade.
