Fascinationen över föremål kan vara svår att dölja, särskilt inom vårt yrke. Arkeologer väntar hela vintern på att sätta spaden i jorden och sortera upp krukskärvor, kotänder eller bränd lera i olika påsar. Dessa påsar tas in till den som är fyndansvarig som tvättar, sorterar, numrerar och placerar sakerna i olika askar. Alla uppgifter om fynden registreras också i en databas.
Vackra eller något speciella fynd putsas och fotograferas. För att bestämma vissa kluriga fynd behöver vi ibland hjälp av experter från olika platser i Sverige. Detta fick vi exempelvis av personal från Kungliga Myntkabinettet med myntet från Bagdad som vi hittade med metalldetektor.
En dag skiner en av mina medarbetare upp och visar stolt vad han hittat i sin skärvstensgrop. I handen ligger en pilspets av flinta. Bara flintan i sig berättar direkt för oss arkeologer att den har transporterats hit från Sydskandinavien, troligen som ett färdigtillverkat föremål.
Kunskapen att slå flinta på detta sätt, med små, små stötar längs hela den breda delen (ryggen) som man liksom karvar i trä över flintan, (bifacialt), är en kunskap som idag endast ett fåtal i världen behärskar. Denna pilspets dateras till sen stenålder/tidig bronsålder men då låg hela prästgården under vatten. Hur kommer det då sig att pilspetsen ligger nere i en grop som gjordes långt senare? Pilfyndet berättar mer, för det är någon som ”fixat till den” eller slagit på den lite för att kanske göra upp eld i senare tid. Någon boende här i Rasbo kanske satt och frös en kväll och ville tända en eld med hjälp av flintan, eller så fick han bara för sig att slå lite på den innan han tröttnade och kastade ner den i gropen. Eftersom flinta var sällsynt här uppe kan spetsen också vara nedlagd som ett offer till högre makter.
Elin Säll
