Rubriken hade också kunnat vara ”När nio liv tar slut… trillar svansen ner i ett stolphål”…
Det här inlägget handlar om en riktig sensation, fortsätt läsa bara, mjau!
Vi lade verkligen all vår själ i ledandet, men trots det kunde vi hitta varken kol eller sädeskorn i stolphålen till Hus 4, ett litet fyrstolpshus vid Prästgården. Så vi fick offra det enda fyndet därifrån för att få en kol 14-datering, nämligen en svanskota från en tamkatt.
För några dagar sedan kom äntligen det efterlängtade kuvertet med stämpel från Uppsala universitet, och protokollet avslöjar: Det blev förromersk järnålder, ungefär 400-200 f.Kr.
Och det är nu det blir sensationellt! Hittills har man trott att Sveriges äldsta tamkatt var en liten krabat från Västergötland som blev begravd tillsammans med husse eller matte under första århundradet efter Kristi födelse. Men nu har vi alltså en katt som är minst 300 år äldre, det kan vi väl få skryta om?
Om man ska vara lite tråkig kan man – så där lite pliktskyldigt – nämna att benet kanske, möjligen, hypotetiskt, eventuellt kan komma från ett lodjur. Men vi väljer att tro på tamkatt-alternativet. Det är alltid kul att vara bäst i Sverige, eller som i det här fallet, äldst…
