I Rollsbo utanför Kungälv har Arkeologerna grävt vad som man först trodde var en grav (Ytterby 98:1). Vid närmare undersökning visade det sig vara något helt annat…

Formen på stenen kan knappast ifrågasättas – en fallos! Foto: Gisela Ängeby, Arkeologerna

När lämningen torvades av syntes förvisso en kantkedja och stenpackningen liknande gravens. Men packningen dolde en fallos i sten som placerats i centrum. Resta stenar som symboler för fallos är inte ovanliga i arkeologiska sammanhang. Men den uppresta stenen i  Rollsbo torde med tanke på den antromorfa formen nog ändå vara unik i sin kontext.

Monumentet, som troligen är från yngre bronsålder (cirka 1100–500 f. Kr.), var anlagt mellan två limpformade berghällar uppe på ett mindre höjdparti. Åt söder flöt stensättningen ut i en stenpackad sänka. Utlöparen i sänkan ser vi som en sorts ”ingång” till monumentet. På håll har det under forntiden legat väl synligt så platsen var noga utvald. Då platsen besöktes verkar utlöparen ha fungerat som entré in till, och upp mot själva monumentet, med den resta stenen i dess exakta mitt. Norr om anläggningen finns mossmarker med öppna vattenspeglar.

Bild 1. Stensättningen Ytterby 98:1 låg uppe på en mindre höjd, omgiven av skog, en bäck och mossmark med öppna vattenspeglar. Foto: Gisela Ängeby.

Brända ben

Runt den fallosliknande stenen fanns fem avgränsade sot- och kolhaltiga lager uppblandade med sten. I ett av dem hittades två brända ben, gissningsvis djurben, men det får en osteologisk analys avgöra. Makroskopiska analyser på jord ur de kolhaltiga lagren hoppas vi ska kunna besvara om man har offrat på platsen, exempelvis förkolnade fröer som kan vittna om sädesoffer eller andra speciella växtslag. Det fanns inga tydliga inslag av skörbränd sten i sot- och kollagren. Några stenar kommer dock analyseras för att se om de utsatts för hetta, om man eldat på plats, eller om det rör sig om sekundärt deponerade rester sedan man eldat på annan plats.

Nära den uppresta stenen låg en knacksten. Mellan två kantstenar i den del av monumentet som vetter mot mossmarken hittades en alldeles rundslipad rödfärgad sten. Den lilla stenen, som skiljer sig från allt övrigt stenmaterial på platsen, tolkar vi som placerad där med avsikt. Kantkedjor kan ses som symboliskt laddade gränszoner och den röda stenen kanske var av särskild betydelse?

Monumentet framrensat, vid kanten står Cornelia Lindengard. Notera stenpackningen som flyter ut i en svacka nedanför, och som vi tolkar som en sorts entré som leder upp mot monumentet med den resta stenen i dess mitt. Foto: Gisela Ängeby

En offerplats

Resta stenar med fallosliknande form är inte unika i sig. De hittas till exempel längs med kommunikation- och handelsleder där de kan associera till makt och potens. I denna specifika kontext, med en sten som så övertydligt liknar en fallos, handlar det kanske framför allt om fruktbarhetskult? Det vi trodde var en stensättning visade sig alltså vara en offerplats och inte en grav. En bit väster om vår undersökta fornlämning ligger Vegestorps mosse vilket i sammanhanget är särskilt intressant. Där fann nämligen en bonde 1839 ett tjugotal bronsföremål som representerar ett imponerande offer- eller depåfynd från bronsålderns senare del. Fyndet beskrevs av Oscar Montelius 1874.

Cornelia Lindengard rensar upp i den jordblandade stenpackningen som omger den spektakulärt uppresta stenen. Foto: Gisela Ängeby

På fem platser i en krets kring stenen fanns sot- och kolhaltiga lager. Här syns Cornelia rensa fram det största lagret, täckt av en större flat sten. Här fann vi två brända ben. Foto: Gisela Ängeby

Mellan två större stenar som bildade en kantkedja låg en sten som stack ut, rundslipad och röd. Foto: Gisela Ängeby