Nu är vi snart klara med den östra sidan om stambanan och totalt har vi undersökt fem dösar från yngre stenålder och ett antal långhus från järnålder. Arbetet går vidare på den västra sidan och här väntar ytterligare dösar av olika typ och några långhus samt olika typer av gropar.
De dösar vi undersökt på den östra sidan har utgjorts av både runddösar och långdösar. Flera av dem ligger bara delvis inom undersökningsområdet och de sticker in under den nuvarande stambanan. Som tur är kommer vi att ha möjlighet att undersöka de delarna när banvallen tas bort om några år. En rolig överraskning var att vi hittade resterna efter en stor rest sten, en så kallad menhir, som sannolikt varit åtminstone 2–3 meter hög om man skall döma av den kvarvarande delen storlek och nedgrävningens djup på cirka 1 meter. Det fanns spår efter att den övre delen har sprängts loss i modern tid i form av ett borrhål i stenblocket. Kanske förstörde man den resta stenen i samband med järnvägsbygget i mitten av 1800-talet? Det finns fler liknande stora gropar, men utan rester av stenblock bevarade. Det visar att det kan ha funnits hela miljöer av resta stenar av olika storlek och höjd som omgivit dösarna.
En rolig överraskning var fyndet av en så kallad vridkvarn i ett av stolphålen i ett av långhusen från järnålder väster om stambanan. Långhuset kan dateras till cirka 200–500 e. Kr (yngre romersk järnålder–folkvandringstid) och detta stämmer med andra dateringen av vridkvarnar i Skandinavien. Den här typen av kvarnar för malning av mjöl ökade produktionskapaciteten avsevärt och möjliggjorde troligen en större produktion av råvara för brödbakning och kanske även ölbryggning. Nedläggningen kan ses som ett husoffer och det är relativt vanligt förekommande, i varje fall i högreståndsmiljöer.
