Hur många torp- och backstugor som finns bevarade i de svenska skogarna är det väl ingen som riktigt vet. Många har blivit förvandlade till sommarstugor där de tidigare boendes slit och vedermödor omvandlats till något pittoreskt. Andra har rivits och kvar är bara husgrunden.
När den stora fornminnesinventeringen pågick som bäst så registrerades dessa husgrunder mer i undantagsfall. I bästa fall gjordes en sparsam beskrivning. Lika ofta blev det bara en markering på fotokartan utan närmare beskrivning.
Det finns en husgrund som jag ofta återkommer till när jag pratar om kulturmiljöer i skogen. Det är resterna efter backstugan Åsen som en gång låg under Anders Nilsgården i Häggum, Skaraborg. Socknen som också gick under namnet ”Skams undantag”. Husgrunden registrerades i samband med Skogsstyrelsens inventeringsprojekt Skog & Historia som pågick i början av 2000-talet. Lokalt är den naturligtvis känd sedan länge och ingår tillsammans med andra torp i en iordningsställd torpled. Beskrivningen i Riksantikvarieämbetets Fornsök är kort och saklig.
”Backstugelämning, ca 45×10-25 m (NNÖ-SSV), bestående av 1 husgrund med spismursrest, 1 brunn samt stenhägnader. Husgrund efter bostadshus. ca 9×3 m med delvis synlig stensyll. Spismursrest i NÖ, ca 2×2 m och intill 0,5 m h. I NÖ är en igenrasad, stensatt brunn, ca 2 m diam och 0,5 m dj. Lägenheten avgränsas av stenhägnader i NV och SÖ.”
Det låter ju inte särskilt märkligt eller intressant. Sådana beskrivningar har vi fått ganska många av på senare år. Men – det vi tappar bort i våra inventeringar är berättelserna om alla de människor som en gång bodde i torpen och backstugorna vars rester vi så torrt beskriver. Människor vars livsöden och levnadsförhållanden vi har svårt att förstå. Idag hittar vi resterna efter backstugan Åsen i en skogsglänta på Sydbillingens sluttning. Den finns fortfarande med på våra kartor men nu under namnet ”Döves” och det är här berättelsen kommer in.
”En något speciell familj”
Vid 1800-talets slut bodde på Åsen en något speciell familj. Det var Johannes Månsson Fast (1815–1900), hans hustru Anna Maria Andersdotter (1821–1909), deras dotterdotter Amanda Olivia (f. 1876) och styvsonen Johan Fredrik Andersson (1844–1903). Vad som gör denna familj speciell är att Johannes var döv, Anna Maria blind och Johan Fredrik var en idiot. Ja, det står faktiskt så i husförhörslängden. Vi hittar hans namn under rubriken ”Idioter, som från barndomen varit mindre vetande och aldrig egt fullt förstånd”. Vi läser också att Johannes står som målsman för hustrun Anna Maria och att Amanda Olivia lämnar Åsen 1895.
När jag berättar om Döves och dess invånare hör jag till en början lite fnissande. Speciellt när jag kommer till den där ”idioten”. Men strax märker jag att fnisset upphör och ett något begrundande ansiktsuttryck kommer istället. Jag förmodar att de flesta tänker som jag. Att här bodde en familj vars liv vi har svårt att ens föreställa oss. Det hade varit tufft idag och hur det kunde vara vid 1800-talets slut kan vi bara ana oss till. Eller kan vi det? Jag vet inte om det är sant, men någon berättade för mig att de ibland kunde vandra in till torget i Skövde för att sälja sina framodlade grönsaker. Fågelvägen är det en sträcka på dryga milen enkel väg! En blind, en döv och en idiot …
Ta vara på berättelsen
Idag har vi nästa 50 000 så kallade lägenhetsbebyggelser, det vill säga torp och backstugor, registrerade i Fornsök. Man kan ju fundera över hur många liknande berättelser det finns. För Döves är inte ensamma. Det som hände för lite drygt 100 år sedan är idag historia och på väg att glömmas bort. Vi har alla ett ansvar minnas och att föra dessa minnen vidare till kommande generationer.
Ett sätt att minnas är att de enkla husgrunderna får finnas kvar så att även framtida generationer ges möjlighet till upplevelse och förståelse. De flesta husgrunderna ligger i skogen och kommer förr eller senare att beröras av skogsbruket. Skogsbruket och skogsägarna har en viktig roll i att se till att arvet efter dessa människors boningar får finnas kvar. En bra början kan vara att ta reda på berättelsen.
För egen del har jag med hjälp av kyrkoböckerna tagit reda på berättelserna om mina förfäder. Nu ska jag ut och leta husgrunder! Jag hoppas att de finns kvar…
Göran Lundh
Kulturmiljöspecialist på Skogsstyrelsen
