Det är få arkeologer som får möjligheten att få arbeta på riktigt sägenomspunna platser. Vanligtvis hamnar vi på ställen som objekt 32 eller RAÄ 147, för att inte tala om vinnaren: besiktning under grävande av ett avloppsschakt i X-by. Då är det en förmån att under fem år arbeta med utgrävningarna i Birkas stadsområde.

Där, bland de hundratals föremål vi hittade varje dag, fanns cirka 2 500 fragment av de deglar som använts för att smälta brons till de smycken som eftertraktades av vikingatidens kvinnor och män. Det visade sig nämligen att precis där vi hade grävt vår 350 kvadratmeter stora grop fanns lämningarna efter en metallurgisk verkstad från 700-talets slut. Det var en sensation; att hitta en bronsgjutarverkstad från vikingatiden, med så mycket fynd dessutom. Det största fyndet av metallurgitekniska föremål sedan utgrävningarna på Helgö, också i Mälaren, under 1960-talet!

Här skulle berättelsen kunna ta slut. Föremålen identifierades, registrerades, de har kopplats till en funktion och dessutom har de daterats. Som arkeolog kan man anse sig vara rätt nöjd med resultatet. Men det vore att göra det lite enkelt för sig, för att inte säga rätt så tråkigt. Eller hur?

Tekniskt underverk

Degelfragmenten kan också berätta en större historia, som är ännu mer intrikat än den om ett gjutet smycke. Varje enskild degel är i sig ett litet tekniskt underverk. Den vikingatida hantverkaren har tillverkat ett verktyg som tål att hettas upp till temperaturer kring 1300°, som tål att hanteras med tänger och klarar av att svalna utan att gå sönder.

Degeln har tillverkats av den allra finaste lera och blandats med krossad sten. Den har troligtvis tillverkats av gjutaren själv genom att han formade lera kring en mall som han skar till av ett stycke trä taget från en späd trädstam. Försiktigt har han lossat den ännu fuktiga leran från mallen och ställt undan degeln för att få den att torka sakta, så att den inte skulle spricka.

När degeln väl torkat har han bränt den för att stabilisera godset, och efter den första bränningen har han lagt på ytterligare ett lager lera på degelns utsida för att ge den ett skydd som ska stå emot härdens gulvita hetta. Sedan har degeln hettats upp ännu en gång innan den kunde börja användas för att smälta metall i. På vissa fragment kan vi se att ytterligare 2 till 3 skyddslager lagts på utvändigt, det är nästan som om gjutaren omhuldat sin bästa degel till dess att den inte längre höll för påfrestningarna. När den till sist gick sönder hamnade degeln bland gjutformsbitar, bronsdroppar och annat i avfallshögen.

Kaolinlera

Omsorgen kring de enskilda deglarna kan ha berott på svårigheten att tillverka dem – man skötte om de som visade sig fungera. Men det skulle också kunna förklaras med den lera som degeln är gjord av. Den första tanke som slog mig när jag började studera deglarna var att de var tillverkade på Birka, av den lera och den sten som finns nere vid stranden.

Analyser som gjorts på degelmaterialet har visat på det motsatta. Samtliga degelfragment som undersökts var tillverkade av en kaolinlera som blandats med ett lokalt stenmaterial. Detta satte myror i hjärnan på mig. Vad betydde det?

Den brännande punkten blev kaolinleran. Under vikingatiden fanns bara en minimal brytning av kaolinleror i Sverige, så den närmaste tillgången under 700- och 800-talen var antingen Rhenlandet i Tyskland eller Bornholm. Inslaget av det lokala stenmaterialet visar att det inte kan röra sig om en import av färdiga deglar, utan snarare om en import av kaolinlera som råmaterial.

Nu får deglarna en annan dimension än de haft tidigare – deglarna representerar inte bara en kunskap om hantverket utan även ett regionalt och internationellt kontaktnät som gjort det möjligt att beställa nästan vilka varor som helst från dåtidens kända värld. Handeln till och från Birka skedde inte bara med färdiga statusföremål utan även med enkla råmaterial.

Bilden ändras

Bilden av handeln under vikingatiden, som förenklat bestod av de fem S: en (Silver, Slavar, Svärd, Siden och Skinn), har ändrats tack vare de senaste decenniernas arkeologiska undersökningar på Björkö. Inte genom att ersätta den gamla uppfattningen med en ny, utan genom att göra bilden ännu mer detaljerad.

Att smälta engelskt eller arabiskt silver, efter att ha prövat metallhalten med en probersten från Turkiet, i en degel tillverkad av Bornholmsk eller Rhenländsk lera blandad med inhemsk sten, var vardagsmat för gjutaren vid Birkas hamnområde.

Etnisk blandning är alltså inget särskilt för vår tid – det var i högsta grad aktuellt i en liten stad i Mälardalen redan under slutet av 700-talet.

Av: Torbjörn J Holback

Författaren har arbetat som arkeolog sedan 1989 och deltog i fältundersökningen av Birkas Svarta jord 1991-1995.