Under 1500- och 1600-talet blev det populärt att odla bärbuskar i Nordeuropa, och så även i Sverige. Dels ser vi hur spår av odlade bär från den sydeuropeiska kulturen kommer hit, till exempel parksmultron (jordgubbens föregångare), dels helt nya bär som inte odlats tidigare på andra platser.
Hit hör krusbär och svarta och röda vinbär – arter som ingår i den lokala floran och länge vuxit här naturligt. Krusbär och röda vinbär verkar ha förädlats i Centraleuropa, kanske på tyskt område, under senmedeltiden, men svarta vinbär kommer inte härifrån. Det har föreslagits att dessa först börjat odlas i Sverige. Faktum är att några av de äldsta fynden av svarta vinbärsodlingar också har hittats här.
Det är i den östgötska staden Skänninge som dessa gamla spår av vinbärsodling påträffats. Bland 1300-talets avfall från S:t Olofs klosterkök fanns kärnor av svarta vinbär, och i en brunn i staden hittades vinbärskvistar tillsammans med annat trädgårdsavfall från samma period. Lika gamla fynd av svarta vinbärskärnor har hittats i den estniska staden Tartu. Svarta vinbär har också hittats i avfallslager från Lund från 1400-talet, och under samma period eller senare dyker de också upp i Polen, Tyskland och Danmark. Till skillnad mot nästan alla andra kulturväxter pekar alltså fynden här mot att svarta vinbär spridit sig från norra till södra Europa.
Ett äldre namn på svarta vinbär är tistron, och vilda bestånd växter alltjämt rikligt i den svenska och finländska skärgården. Svenska bärnamn med ändelsen -on är i allmänhet ålderdomliga och troligen äldre än namnet ”vinbär” som anspelar på klasarnas druvliknande form. Under 1600-talet blev svarta vinbär blivit mycket populära i större delen av Europa, vilket inte minst märks på hur ofta de avbildas i stilleben. De användes ungefär på samma sätt som idag, till söta efterrätter och olika typer av dryck.
