Nu har arkeologen Adam Lindqvist grävt fram en pilspets i den medeltida källare som vi undersöker i Norrtil. När huset övergavs fyllde man källarutrymmet med jordmassor, och där har vi tidigare hittat både en pincett och en synål.
– Plötsligt dök den bara upp. Det är alltid häftigt när man direkt kan se vad det är för föremål, ofta är ju fynden trasiga och rostiga, säger Adam.
Källaren är ungefär 30 kvadratmeter stor, och drygt en meter hög.
– Den är inte stenskodd, utan bara nedgrävd i moränen. Men moränen är väldigt hårt packad, så den ger en stabil vägg, det är inte alls någon grusig lös massa, berättar Adam.
Hur gammal är då pilen? Vendeltida pilspetsar (från 550-800 e. Kr) har oftast en holk, som man stack in träskaftet i. De vikingatida pilspetsarna (800-1050 e.Kr) däremot har en smal tånge som man fäste i träskaftet.
– Vår pilspets hade också en tånge, innan den gick av, säger arkeologen Anton Seiler.
Men det är inte bara holken och tången som avslöjar ålder.
– Bladet kan ha olika utformning. Vår pilspets kallas ”Wegraeus typ A1” och var vanlig under vikingatid, men den förekom även senare, säger Anton.
Frågan är nu vad pilspetsen varit med om under sin livstid. För vikingarna var pilbågen ett viktigt vapen, och flera nordiska kungar föll offer för pilspetsar. Men här har ju pilen hittats på en gård. Har gårdsfolket i Norrtil känt sig hotat? Har de haft pilbågar tillgängliga för att kunna försvara sig? Eller har pilen rentav använts vid jakt?
