Förändringen av Kulturmiljölagen 2014, då gränsen 1850 infördes för vad som räknas som fornlämning är problematisk på många sätt, något som vi märkt i det här projektet. Ibland blir konsekvenserna nästan absurda.
Det gäller till exempel hur vi ser på det bebyggda kulturarvet. En byggnad från tiden före 1850 åtnjuter numera ett generellt skydd om den inte längre finns kvar, dvs finns som ruin eller kan identifieras som exempelvis en stensyllsgrund på eller under mark. Om byggnaden däremot är bevarad, är den bara skyddad om den är aktivt utpekad, exempelvis som byggnadsminne. Antalet bevarade byggnader som är skyddade på detta sätt är försvinnande lågt i jämförelse med det antal som nu kan sägas vara skyddade som fornlämningar. Bevarade, stående byggnader från tiden före 1850, är därför sämre skyddade än de som redan är förstörda.
Kanske skulle det ha varit tvärtom?
Ur aspekten de obesuttnas kulturarv är det här problemet ännu större om man betänker vilken typ av byggnader som faktiskt är skyddade av kulturmiljövården. Går man igenom listor för byggnadsminnen i olika län hittar vi många slott, herrgårdar och ståtliga offentliga byggnader, medan antalet byggnader som förknippas med de obesuttna i samhället är försvinnande litet. Det framgår inte minst av Bebyggelseregistret, ett nationellt informationssystem med information om det byggda kulturarvet som drivs av Riksantikvarieämbetet. I registret finns uppgifter om cirka 43 000 byggnader. Registret är långt ifrån heltäckande men ger ändå en fingervisning om vilken typ av bebyggelse som uppmärksammats av kulturmiljövården. Här hittas inte många byggnader som traditionellt sett förknippas med de obesuttna. Sammanlagt finns tio backstugor, fjorton torp och tolv fattighus i registret. Den typ av bebyggelse som förknippas med de obesuttna; torp, backstugor, jordkulor och hyreskaserner i städerna, är idag i princip försvunna, eller kraftigt renoverade.
De obesuttna i städer var i stor utsträckning hyresgäster och/eller inhysta på andras tomter och i hyreshus. Många gånger får vi tänka oss att de byggnader där denna grupp av människor bodde under 1800-talet var uppförda i flera våningar. Den traditionella grävande arkeologin har dock ofta stora problem med att förstå och tolka byggnaders övre våningsplan. Här krävs således ett helt annat angreppssätt, där stående byggnader används som utgångspunkt för byggnadsarkeologiska studier, vilka kan fungera som analogier i tolkningsarbetet. Att studera stående byggnader från tiden före 1850 är således helt avgörande för att vi ska kunna förstå vad det är vi undersöker.
Ett bra exempel på detta är det pågående projektet ”Hus och hushåll i svenska städer 1600-1850” av Göran Tagesson på Arkeologerna och Dag Lindström vid Uppsala universitet, där man kombinerar ingående byggnadsarkeologiska studier (teknik, hantverk, dendrokronologi) av bevarade byggnader i Gamla Linköping med skriftliga källor och äldre avbildningar. Läs mer på bloggen.
För att studera de obesuttnas bebyggelse krävs således ett arkeologiskt arbetssätt som också betonar byggnadsarkeologin som metod, inte enbart en traditionell grävande arkeologi. Det är kanske viktigare att dokumentera byggnader innan de rivs, än att sedan gräva ut dem efter att de försvunnit. (se Människor byggnader sammanhang : Idéskrift om en utvecklad byggnadsarkeologi, Gunhild Eriksdotter & Mats Anglert, 2018). Att se sammanhanget mellan stående byggnader och det som finns under mark är av stor vikt om forskningen ska gå framåt.
/Pia Nilsson, Eva Svensson och Martin Hansson
