I tidigare bloggar har vi berättat om hur vi laserskannar skeppsvraken i fält och hur vi laserskannar och annoterar skeppets alla delar när vi tagit upp dem. Som komplement till laserskanning i fält använder vi även en dokumentationsmetod som kallas fotogrammetri eller fotoskanning.
Fotogrammetri har likheter med laserskanning då båda metoderna resulterar i en 3D-modell, men det finns skillnader. En stor fördel med fotogrammetri är att det tar mindre än en timme att fotografera ett vrak, jämfört med omkring sex till åtta timmar med laserskanning. Vid fotogrammetri placerar vi ut markörer, vilka mäts in med GPS, runt vraket. Därefter fotograferar vi vraket med markörerna synliga från olika vinklar och från olika avstånd. Fotona samt markörernas x-, y- och z-koordinater importeras till Agisoft Metashape och genom ett flertal steg skapar vi en 3D-modell. Programmet känner av markörerna i 3D-modellen och då dessa kopplas ihop med koordinaterna blir 3D-modellen georefererad.
Den färdiga 3D-modellen använder vi till att studera vraket efter att det är uppgrävt, och kan på så sätt få svar på frågor som uppkommer under rapportarbetet. Då modellen är skalenlig kan vi även gå in och mäta detaljer. Det finns även webbtjänster som gör det möjligt att publicera 3D-modellen på hemsidor och i bloggar. Nedan ser vi en 3D-modell av vrak 7 och 8.
Från 3D-modellen exporterar vi även ett ortofoto, det vill säga ett foto där vi ser vraket rakt uppifrån. Eftersom ortofotot är georefererat kan vi lägga in det i Intrasis tillsammans med övriga inmätningar som till exempel var vi hittat fynd i vraket. Vi använder även ortofotot för att rita en planritning över vrakets samtliga timmer.
Text av Anders Gutehall, Visuell Arkeologi
