I veckan har vi just avslutat undersökningen av en mindre boplats vid Bådstorp, strax intill gravfältet från yngre järnålder. Det finns vissa saker som tyder på att boplatsen kan från äldre bronsålder, vilket i så fall är betydligt äldre än vad vi hade väntat oss.

Till saken hör att det är väldigt sällan som vi hittar bosättningar från denna period i Östergötland. På den stora Pryssgårdsboplatsen , norr om Motala ström, fanns bara några enstaka huslämningar från äldre bronsålder. Merparten av bebyggelsen var från yngre bronsålder och äldre järnålder. Detta är förbryllande, med tanke på att många av hällristningarna i trakten anses ha tillkommit under äldre bronsålder.

Boplatsen har legat i ett markant höjdläge med utsikt över Kvillingeslätten. Foto: Arkeologerna.

Vid Bådstorp undersökte vi lämningarna efter två treskeppiga långhus. Det ena huset har varit minst 13 meter långt och 7–8 meter brett. Exakt hur långt huset var kommer vi tyvärr aldrig att få veta eftersom norra delen redan i äldre tid förstörts genom grustäkt. Huset har haft ett cirka 4 meter brett mittskepp. Avstånd mellan de takbärande stolparna är därmed förhållandevis stort och pekar på en datering till äldre bronsålder. I husets fanns en stor eldhärd och intill ena långsidan hittade vi en malstenslöpare.
Det andra huset har varit cirka 16 meter långt och 5,5 meter brett, byggt vinkelrätt i förhållande till byggnaden som beskrivits ovan. Mittskeppet var betydligt smalare, cirka 3,5 meter brett. Denna konstruktion är inte typisk för äldre bronsålder, vilket inte hindrar att huset likväl kan ha varit samtida med sin granne. Från båda husen har vi samlat in kolprov som kommer att analyseras och tidsbestämmas. I väntan på provresultaten håller vi dateringsfrågan öppen.

Stolphålen till en av huslämningarna har markerats med käppar. I mitten av bilden syns den svarta, sotiga eldstaden. Foto: Arkeologerna.

Ett fynd av ett litet mer ovanligt slag gjordes i det kortare huset. I ett av stolphålen låg ett stenredskap, som i arkeologisk litteratur är känt under sitt tyska namn Steingeräte mit Rille. På svenska brukar man kalla föremålsformen klubba med skaftränna. Sådana redskap är gjorda av hård bergart och försedda med en runt om gående ränna för fastgörande vid ett skaft. Redskapstypen dyker upp under senare delen av stenåldern, och finns sedan under äldre bronsålder. Den förekommer även under periodens yngre delar, varför fyndet inte visar att huset måste vara från äldre bronsålder. Redskapets funktion är omdiskuterad, men redskapet har utan tvekan varit användbart i många olika sammanhang. Föremålet har troligen deponerats avsiktligt intill en av de takbärande stolparna när huset byggdes. När fynd framkommer under sådana omständigheter brukar de tolkas som ett slags husoffer, gjorda för att främja hushållets lycka och välgång.

Alf Ericsson har just hittat stenredskapet i ett av stolphålen. Foto: Arkeologerna.

Klubba i sten som har suttit på ett träskaft. Foto: Arkeologerna.

Den nyupptäckta boplatsen ligger på en sandig och grusig höjdrygg cirka 20 meter över havet. I historisk tid har här funnits betesmarker och torpbebyggelse med mindre odlingar. Oavsett om boplatsen är från äldre eller yngre bronsålder har den legat på västra sidan av en cirka 3 kilometer lång dåtida udde, som skjutit ut från Kolmårdsbranten mot sydöst i det inre av Bråviken. Boplatsen har därmed legat intill en skyddad havsvik, som brett ut sig över stora delar av den nutida Kvillingeslätten. Läget har inte varit att klaga på, med goda möjligheter till ett frodigt strandbete, fiske och sjöfart.