När vi undersöker gravarna i Rogsta är det inte bara människoben vi hittar. Många av de gravar vi hittills har undersökt innehåller även rester av djur där hundben är mycket vanligt. Ibland rör det sig om enstaka ben, ibland om betydligt fler. Människorna som begravdes här under den yngre järnåldern har alltså fått med sig sin hund på bålet, ibland fler än en. Under järnåldern var hunden långt ifrån bara ett sällskapsdjur.
Hundar hade flera olika funktioner i det järnålderssamhälle där de levde. En av de tydligaste är jakten. Det ser vi bland annat i dåtidens bildvärld. På Bökstastenen (U855 Risslinge, Uppland) från järnåldern syns hundar i en jaktscen tillsammans med en ryttare och en bågskytt. Även på gotländska bildstenar förekommer hundar tillsammans med ryttare, och flera av hundarna verkar vara stora och långbenta. Osteologiska analyser visar att det fanns flera olika typer av hundar, bland annat stora hundar med kroppsformer som passar väl för jakt.
Vid Valsgärde i Uppland har forskare identifierat minst 20 hundar i 12 av 21 undersökta vendel- och vikingatida gravar. De flesta var medelstora till stora och flera hade egenskaper som förknippas med just jakthundar. I Rogsta vet vi ännu inte vilken typ av hundar som begravts tillsammans med människorna eller vilken funktion de hade. Men fynden från andra delar av järnålderns Skandinavien visar att hunden kunde vara en viktig del av människans liv, inte minst vid jakt.
När hunden blev en statussymbol
Ett annat intressant exempel kommer från den vendeltida båtgraven Nabberör på Öland. Där hittades rester efter fem ovanligt stora hundar. De kunde bli upp till omkring 74 centimeter i mankhöjd och hör till de största hundarna som är kända från Sverige under yngre järnålder. Flera av hundarna var unga och verkar ha varit väl omhändertagna under livet. Hundarna från Nabberör verkar dessutom inte ha varit födda på samma plats. Med hjälp av strontiumisotoper kunde forskarna visa att hundarna hade sitt ursprung i minst tre olika geografiska områden. Strontium finns naturligt i berggrunden och kan därför ge ledtrådar om var ett djur har vuxit upp. Hundarna hade alltså förts till Nabberör från andra delar av Skandinavien.
Det här säger något om hundens sociala betydelse. Att föda upp, hålla och ta hand om en stor hund kräver resurser. Att dessutom föra den över längre avstånd tyder på att den var värd att ta hand om och transportera. Hundarna från Nabberör verkar alltså inte ha varit vilka gårdshundar som helst. I vissa elitmiljöer under yngre järnålder verkar hundar därför ha varit mer än praktiska arbetsdjur. De kan också ha haft betydelse för människans sociala status och identitet.
Det betyder inte nödvändigtvis att varje stor hund var en statussymbol. Men det visar att hundar kunde vara djur som människor investerade tid, mat och omsorg i och som också kunde få betydelse för människans sociala identitet. Kanske var de särskilt skickliga jakthundar. Kanske var de värdefulla följeslagare. Kanske var de allt detta på samma gång.
Vi vet förstås inte om hundarna i Rogsta hade samma bakgrund eller betydelse som hundarna från Nabberör. Men exemplen från andra järnåldersgravar visar att hunden kunde ha en betydligt större betydelse i människans liv än bara en praktisk funktion.
Tillsammans även efter döden
Men det är inte bara hundens funktion i livet som är intressant, utan att den ibland även fick följa med människan i döden. I tre vikingatida båtgravar (jordbegravning) vid Gamla Uppsala har forskare undersökt hundar som begravts tillsammans med människor. Två av hundarna var stora och slanka, av en typ som passar väl in på jakthundar. I en av gravarna låg hunden nära den döde och bredvid hunden fanns ett koppel.
I Rogsta handlar det däremot om brandgravar. Här har hundarnas ben hamnat tillsammans med människans brända ben och andra rester från bålet. Det betyder att vi inte kan rekonstruera exakt hur hunden placerades på bålet. Och det är här vi måste vara lite försiktiga. En hund i en grav kan ha haft flera betydelser samtidigt. Den kan ha varit en jaktkamrat, ett arbetsdjur, en värdefull hund som visade ägarens status.
Hunden är ett av de djur som förefaller ha levt allra närmast människan under väldigt lång tid av vår förhistoria. I vissa gravar verkar de ha haft en särskild plats även när livet var slut. Så vad skulle hunden göra där efter döden? Forskare har föreslagit att hundar i vissa gravsammanhang kan ha haft en rituell eller symbolisk roll, kanske som följeslagare på den dödes resa. Genom de begravda hundarna upplevs järnåldersmänniskorna oss lite närmare. För vad gör vi med våra hundar idag?
För vissa är hunden ett arbetsdjur eller en jaktkamrat. För andra är den framför allt en familjemedlem. Vi delar hem, vardag och många år med våra hundar. När hunden dör kan sorgen vara enorm och idag finns speciella gravplatser för våra husdjur.
För över tusen år sedan kunde en människa i Rogsta få med sig sin hund på bålet och idag förs diskussioner om hundens aska ska få följa med människan ner i graven igen.
Förslag på vidare läsning
Jennbert, K., Iregren, E. & Magnell, O. 2024. The Nabberör dogs – social significance of dogs in South Scandinavian Late Iron Age. Poster presenterad vid 41st Interdisciplinary Viking Symposium: Tracing transitions, Lund, 28 maj 2024.
Magnell, O., Iregren, E. & Jennbert, K. 2024. Breeding, feeding and mobility among dogs in the elite in the Merovingian period – Analysis of dogs in the boat grave Nabberör, Öland, Sweden. Journal of Archaeological Science: Reports 56, 104558.
Nichols, C. 2021. Domestic dog skeletons at Valsgärde cemetery, Uppland, Sweden: Quantification and morphological reconstruction. Journal of Archaeological Science: Reports 36, 102875.
Nichols, C. 2024. Three Dogs from the Late Iron Age Boat Grave Cemetery at Gamla Uppsala Prästgården, Sweden. European Journal of Archaeology 27(1), 67–84.
Nordbergs, A. 2003. Krigarna i Odins sal – dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. Stockholms universitet
Olsson, E. 2020. Hunden på Gotland från stenåldern till järnåldern. Masteruppsats, Uppsala universitet, Campus Gotland.
