En av de mest ondskefulla karaktärerna i svensk litteratur är kommandoran i Astrid Lindgrens bok Emil i Lönneberga. På julaftons kväll sitter hon i sitt rum och äter upp all julmat som donerats till hjonen i fattighuset. Korv, skinka, saffransbullar och andra delikatesser proppade kommandoran i sig medan resten av fattighjonen satt och grät med endast saltad sill att äta.
För att hjälpa hjonen på fattighuset finner Emil på råd – han lurar kommandoran att trilla i en varggrop som han har gillrat med en korv. Medan hon satt fast nere i varggropen tog Emil med sig de andra fattighjonen hem till sig och serverade dem en riklig julmåltid. I själva verket serverade han dem varenda smula av all den julmat hans (för tillfället frånvarande) mor hade förberett för att nästa dag bjuda sina viktiga, men enligt Emil redan alltför tjocka, gäster.
Emil och kommandoran är fiktion, men fattighjon och fattighus var en realitet. Redan 1571 utfärdade kyrkan en förordning om uppförande av fattighus i församlingarna, detta befästes också i kungliga förordningar. Enligt 1642 års förordning borde fattighus uppföras i runt om i de svenska socknarna såväl på landsbygden som i städerna. Trots förordningar och sedermera 1734 års lag avstod dock många socknar från att bygga fattighus och förlitade sig istället på inhysessystemet. 1829 fanns det 1 279 fattighus på den svenska landsbygden vilket är ungefär i hälften av socknarna.
Fattighusen var avsedda att fungera som en generell lösning på fattigvårdens utmaningar, även om de inte realiserades i hela landet. I städerna kunde fattighusen vara av ansenlig storlek för att hysa många fattighjon, medan de var mindre på landsbygden. I en undersökning av fattigvården 1829 sammanställdes storleken på fattighusen. Majoriteten av fattighusen var 20-60 kvadratmeter. Det minsta huset var bara sex kvadratmeter. År 1829 bodde det totalt 5 987 fattighjon i 1 084 fattighus, det vill säga cirka 5,5 hjon per fattighus. Enligt tillgänglig information från 335 församlingar var majoriteten av hjonen, 78%, kvinnor. Oavsett kön var fattighusets invånare sårbara och marginaliserade personer utan tillräckliga sociala skyddsnät. Till exempel var några av invånarna i Nybble fattighus uppräknade som veneriska Anna, ofärdige Pehr, fånige Lars-Gustaf och den till förståndet svaga pigan Catharina.
Enligt sockenprästernas beskrivningar uppfördes fattighusen i lokalt byggmaterial, oftast timmer. Några av de största fattighusen byggdes i tegel. Det förekom att befintliga byggnader omvandlades till fattighus. Vanligen rymde husen ett eller flera rum där ett rum fungerade som kök. Det kunde också förekomma ladugårdar för en ko eller en gris och lite åkermark. Fattighjonen förvarade sina få tillhörigheter i kistor, oftast under sängen. Sängen var i mångt och mycket centrum för fattighjonets liv, och det finns beskrivningar att de var tvungna att äta sittande i sina sängar. Tillhörigheterna bestod i allmänhet av kläder och hushållsredskap, eftersom de lagade sin egen mat. De som var för sjuka och svaga för att kunna laga mat, kunde få hjälp av ett annat hjon mot ersättning från socknens fattigkassa.
Genom ett klagomål av ett fattighjons syster 1896 kan vi få en ögonblicksbild av livet i ett fattighus. Charlotta Larsson beskriver att hennes bror Gustaf var täckt av smuts, bar trasiga kläder och att tånaglarna hade vuxit in i fötterna av brist på vård. Sängkläderna hade inte tvättats på mycket länge, och på väggarna kryllade det av löss. Toaletthinkar, placerade mitt i rummet, skurades inte och avgav en otrolig stank. Den enda mat som serverades var en kastrull med kokta potatisar. Maten ställdes in på morgonen och skulle sedan räcka till alla hjon under hela dagen.
Den arkeologiska kunskapen om fattighus är mager för att inte säga obefintlig. Idag är de flesta fattighus sedan länge rivna. Av de 43 000 byggnader som listats som kulturhistoriskt intressanta i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister har endast 14 fattighus bevarats i någon mån. Inget av dessa har undersökts med byggnadsarkeologiska metoder. Såvitt vi vet har inget fattighus undersökts arkeologiskt, men vi vill poängtera att det dåliga kunskapsläget gör det svårt att avgöra om en byggnad har fungerat som fattighus på endast arkeologiska grunder. De bevarade fattighusen stämmer väl överens med dåtida beskrivningar av byggnadernas storlekar och rumsliga organisation, men idag är de rena och välskötta. Dåtidens stank, smuts och löss är borta.
Referenser:
Ehlton, Fredrik. 2015. Från fattigstuga till ålderdomshem. Två byggnader på Julita gård. Fataburen 2015, s. 225-237.
Skoglund, Anna-Maria. 1992. Fattigvården på den svenska landsbygden år 1829. Stockholm: Stockholms universitet.
