Utgrävningarna i Kalmar visar ständigt att stadens invånare influerades av europeiska seder och bruk. I veckan hittade vi spår av ”utemöbler” och stadens första rökare.

Ett av de brända trägolven rensas fram. Foto: Arkeologerna CC BY

Veckans utgrävning i Kalmar har koncentrerats till en tomt som låg söder om den medeltida Västerportsgatan (i dagens Kungsgatan). Här har vi undersökt ett rum i en byggnad som har haft ett kraftigt plankgolv. Huset brann i samband med Kalmarkriget 1611 och vid stadsbranden 1647, som så många andra byggnader i staden. En väl bearbetad kalksten låg i ett av raseringslagren och vi tror att den kan vara ett övre fragment från en så kallad bislagssten.

Golvet i huset som brann 1647. Foto: Arkeologerna CC BY

Bislag

Benämningen bislag är en direkt överföring av tyskans ”Beischlag”, det vill säga tillbyggnad. Det finns flera olika tolkningsförslag av ursprung och innebörd, men idag associerar man i regel till en anordning utanför entrén till ett bostadshus. Konstruktionen bestod av två stenposter (bislagsstenar) som bildade det yttre stödet för två motstående bänksäten, vars andra sida var fästade i husväggen. Framsidan på bislagsstenarna ut mot gatan eller gränden var i regel mer eller mindre dekorerade. Det kunde finnas husägarens vapen eller bomärken, men även olika figurer. Bislag brukar allmänt dateras till perioden ca 1400–1600-talet och kopplas till förnäma borgarhus.

Fragment från övre delen av en bislagssten. Foto: Arkeologerna CC BY

Rekonstruktion av bislag. Illustration från Kulturens årsbok från 1939.

En byggnadstradition runt Östersjön

Traditionen med bislag förknippas starkt med Hansan och spred sig under perioden i Östersjöområdet, och uppfördes i städer som Lübeck, Stralsund, Gdansk, Riga och Tallinn. I dagens Sverige är de till exempel bekanta från Stockholm (Gamla stan), Visby, Malmö och Ystad. Byggnadstraditionen är känd från Stockholm genom uppgifter från stadens medeltida tänkebok och från några stenfragment som hittats i Gamla stan. I Kalmar påträffades fundamenten till två bislag vid undersökningar för tio år sedan utanför den medeltida Norreportsgatan. I sammanhanget kan även två fragment från Skosgsby på Öland nämnas, men med en senare datering (1768).

Kung Johan III förbjöd dem i Stockholm år 1583 eftersom de ansågs hindra framkomligheten och samlade orenlighet, men det är oklart om förbudet även gällde Kalmar.

Bislagssten som finns på Stockholms medeltidsmuseum. Hämtad från Stockholmskällan https://stockholmskallan.stockholm.se/post/27043 2022 – 06 – 03

Reklampelare och viloplats

Det var framför allt köpmanshusen i hansestäderna som hade bislag och man kan kanske se det som att det var den förnäma överklassen som kunde kosta på sig en extra byggnadsdetalj. Framsidans motiv varierar och flera stenar i Tallinn visar bland annat S:t Göran, som var köpmännens skyddshelgon. Förekomsten av bomärke skall kanske ses som både en namnskylt och ett slags firmamärke. En sten i Stockholm har ett narransikte avbildat och detta motsvarar möjligen ett slags vaktpost, som skulle skrämma bort eventuella otyg från hemmet.

Men vilka satt på bänken? Måhända var det husets invånare som satt här och iakttog stadens puls eller var man som kund hänvisad att vänta här?

Stämpelornerat kritpipsskaft från omkring 1630–1650. Foto: Arkeologerna CC BY

Kritpipor

Kritpipor tillverkades av vit kritlera och användes för tobaksrökning i Sverige under främst 1600–och 1700-talet. De tidigaste piporna importerades från Holland och England, medan en svensk produktion tog fart kring mitten av 1700-talet. Pipornas utseende förändrades snabbt över tiden och många av dem hade stämplar som angav var och vem som tillverkat dem. De var mycket sköra och gick lätt sönder när man tappade dem på den stenlagda gatan. Många har använts en relativt kort tid, även om vi vet att man återanvände trasiga, och lämpar sig väl för datering.

Kritpipor är ett vanligt fyndmaterial vid utgrävningar på Kvarnholmen i Kalmar, vilket bland annat den omfattande utgrävningen i kvarteret Gesällen år 2012 visade. Staden flyttade kring 1650 och då var traditionen med rökning i Sverige relativt ny. Det är framför allt från 1620-talet som bruket med rökning tog fart och de första kritpiporna kom i användning.

Kritpipshuvud med tudorros från omkring 1630–1640. Foto: Arkeologerna CC BY

Tudorros och franska lilja

Fynden av kritpipor i Gamla stan är inte så omfattande eftersom tobaksrökningen i Sverige vid tiden för stadsflytten var ett förhållandevis nytt påfund. Nu i veckan hittade vi emellertid två dekorerade fragment som är intressanta. Vi har låtit arkeologen och forskaren i historisk arkeologi Robert Bergman Carter vid Institutionen för Arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet kika på piporna. Robert forskar bland annat kring sociala föreskrifter kring rökning och kritpipor i Sverige under tidigmodern tid i Sverige (1600–1800-talet).

Det ena fragmentet är en del av ett skaft till en kritpipa. Den har en stämpelornering längs med ena sidan med romber inramande en fransk lilja. Robert daterar denna till perioden 1630–1650. Den andra pipan har en tudorros på sidan och är tillverkad omkring 1630–1640. Båda piporna är tillverkade i Nederländerna. Robert har gjort en intressant reflektion i det att i Nederländerna hittas pipor med tudorrosdekor i regel i fattiga kvarter, men så verkar inte fallet vara med pipan från Kalmar.

Salvekrus i stengods, som låg på golvet i huset som brann 1647. Foto: Arkeologerna CC BY

En sölja i kopparlegering. Foto: Arkeologerna CC BY