Stenläggningar, uthus och avfallsgropar! Veckans undersökningar i Kalmar har i huvudsak utförts inne på gården till en av stadens välbeställda borgare. Genom äldre arkeologiska utgrävningar vet vi att det aktuella undersökningsområdet gränsar mot källarförsedda byggnader i söder och väster.
Vi har kunnat konstatera två generationer av kullerstenssatta gårdsplaner. Den yngre av dem var i bruk fram till mitten av 1600 – talet då den övergavs i samband med stadsflytten. Gårdsplanen täcke en grävd grop som använts till att kasta skräp i. Avfallet har troligen hamnat här kort efter Kalmarkriget år 1611. Den undre stenläggningen, som hade en vällagd dräneringsränna, hade troligen lagts ut redan under 1400–1500-talen. Bägge stenläggningarna hade kraftiga sättningar, vilket orsakats av äldre aktiviteter på bakgården. Här under har vi kunnat undersöka två nivåer med enklare uthusbebyggelse av trä och en större grop eller dike. Dessa verksamheter kan dateras till 1200–1300-talen och har lämnat mängder av fynd efter sig.
Djurben och keramik
Den aktuella tomten är den hittills mest fyndrika vid undersökningarna. Det är framför allt djurben från slakt och måltider som kastats i de olika avfallsgroparna. Vi har samlat in 10-tals kilo ben, från i huvudsak nöt, gris och får/get. Men här döljer sig flera andra arter, vilka kan berätta om kalmarbornas konsumtion och handelsvägar under medeltiden. Arkeologernas animalosteologer Ola Magnell och Felicia Hellgren kommer så småningom att bringa klarhet i detta spännande källmaterial.
Vi har också påträffat hundratals skärvor från trasiga keramikkär. Här finns åtskilliga importerade stengodskrus från Tyskland som använts till förvaring och i samband med måltider i medeltidens kalmarhem. Förutom bords- och serveringskärl, finns skärvor från kokkärl i svart- och rödgods. Även här kommer fördjupade analyser ge intressanta inblickar i dåtidens kalmarbors materiella kultur.
Spår av vinterlek!
En islägg är ett av veckans mer personliga fynd. En islägg betecknar ett djurben som i äldre tid användes till att åka på vid lek på is eller om man ville ta sig snabbare fram över isen vid t.ex. en fisketur. Detta utgörs av ett mellanfotsben av häst som bearbetats så att det kan spännas fast med läderremmar under skorna. Nyttjandet av isläggar är känt sedan flera tusen år tillbaka och traditionen har på vissa platser i Europa levt kvar långt fram i tiden. Det var säkert inte så lätt att åka islägg. Man kunde inte göra skär som när man åker traditionella skridskor utan här fick man hålla fötterna stilla och staka sig fram med en eller två stavar. Isläggar tillät endast åkning framåt. Man kan också tänka sig att man hade en islägg endast på den ena foten och tog fart med den andra foten.
En bultlåsnyckel i brons
En ovanligt välbevarad bultlåsnyckel i brons påträffades på tomten. Den gjutna nyckelns ax är streckornerad. Nyckeln kan stilmässigt daters till omkring 1200-talet. Begreppet bultlås används i regel för hänglås med spärrfjädrar från perioden från vikingatid fram till 1600-talet. Nyckeln stacks in i gaveln på låshuset. Hänglåsen kunde användas till dörrar i byggnader, till kistor eller skrin där man ville skydda innehållet. I nyckelns ände finns en ögla och kanske har nyckeln suttit fästad i en ring tillsammans med flera bultlåsnycklar. Kanske var det frun i det välbärgade hushållet på stadsgården som hade ansvar för bultlåsnycklarna i sin knippa?
En gote
En så kallad gote i silver påträffades på bakgården. Gotland hade i egenskap av sitt betydande självstyre i princip en egen myntning under större delen av medeltiden. Ön erövrades av Danmark år 1361 och förblev under dansk överhöghet under nästan 300 år. Omkring år 1340 introducerades den gotländska örtugen, oftast kallad gote. Dessa pryddes med en tysk lilja på ena sidan och ett vänstervänt lamm med fana på andra sidan. På 1440-talet försämrades silverhalten radikalt i gotarna, vilka man fortsatte att använda fram till slutet av århundradet.
Ännu ett salvekrus
Grävningens andra välbevarade salvekrus påträffades på en av stenläggningarna. Det lilla stengodskruset har ursprungligen haft en hank, som var till för en läderrem. Härigenom kunde man bära det i bältet eller kanske runt halsen. Kruset har då haft någon form av förslutning så att innehållet inte rann ut. Vi har sparat jorden i kruset och med lite tur kan vi få reda på vad man förvarat i kärlet. Kanske finns här spår av kryddor eller växter?
