Vid en landskapshistorisk analys försöker man göra sig en bild av det landskap som fanns före våra äldsta kartor eller andra avbildningar. En sådan analys kan utgå från landskapets topografi och geologi, paleoekologiska data från pollenanalys och strandlinjedata från strandförskjutningsstudier eller historiska vattennivåmätningar.

Kartöverlägg där de historiska kartorna över Kärsta och Åsta från 1689 lagts över en flygbild och höjddata från lantmäteriet. Byarna är markerat i rött och backstugor och soldattorp som svarta prickar. Historiska kartor, lantmäteriet. Lantmäteristyrelsens arkiv S3:14 och S3:20. Laserdata och Historiskt ortofoto, Lantmäteriet.

Sammantaget ger dessa data en bild av det (för)historiska naturlandskapet som sedan kan utvärderas och/eller förfinas genom jämförelser med arkeologiska data och historiska kartor.

I mitten av neolitikum (bondestenåldern, omkring 3000 f.Kr.) stack höjderna i vårt område upp som små öar i Littorinahavet, det saltvattenstadium som föregick nuvarande Östersjön, men vid slutet av neolitikum (omkring 1800 f.Kr) hade hela området höjts över havet och utgjorde ett kustnära fastland med fast förbindelse inåt landet. Vid denna tid snördes Hjälmaren av från havet och i övergången till bronsåldern blev området istället sjönära, med en relativt oförändrad kustlinje fram till 1800-talets sjöreglering. Hjälmaren har alltså i stort sett likadan ut sedan flera årtusenden före kr f.

Före regleringen kunde vattenståndsvariationerna vara stora med vårflöden som kunde höja Hjälmarens vattennivå nära en meter – något som gav upphov till omfattande årliga översvämningar i de flacka markerna kring sjön. Regleringen innebar att medelvattenytan sänktes med ca 1,2 m och att årsvariationerna blev mindre. I och med detta torrlades stora ytor omkring Hjälmaren. Detta återkommer vi till.

Ett första steg i landskapsrekonstruktionen blir att återskapa den forna strandlinjen och de strandnära områden som påverkats av de årliga översvämningarna. Sådana områden kallas mad och fuktäng och utgjorde en viktig del i det förindustriella jordbruket som ängs- och betesmark. Maden är den yta som återfinns nedanför den normala högvattennivån ner till stranden medan fuktängen omfattar den yta som ligger ovanför den normala högvattenlinjen. Fuktängen är tidvis blöt men torkar normalt upp under sommaren, medan maden är blötare och torkar senare. På bilden nedan (Fig. 2) syns dessa periodvis översvämmade områden som ljust bruna ytor, mellan Hjälmarens tidigare medelvattennivå och den normala högvattennivån. De lerrika dalgångarna är markerade som ljust beiga fält i figuren och torvmark är markerat med en svagt mörkare brun ton.

Årligen översvämmade områden markerade i ljust brunt, kärr- och mossvegetation i mörkare brunt. Leriga dalgångar i ljust beige. Laserdata och Historiskt ortofoto, Lantmäteriet.

Också åar och vattendrag påverkas av vårfloder och tidigare, innan dessa dikats och rätats, var översvämningar vanliga. Åarnas vindlingar och de många små sjöar som kunde bildas längs åarnas lopp bromsade upp vattenflödet och höll vattnet kvar i landskapet längre. Kring åarna kunde således mad och fuktängsvegetation också bildas och här i området har så skett omkring Kärstabäcken norr om nuvarande E18/E20 mellan Marielund och Karlsborg. I bäckens lopp har en naturlig förträngning funnits där E18 idag går fram, här har man också nyttjat vattnets ökade flödeshastighet och byggt en kvarn. Våtmarksområdet omkring Kärstabäcken har återskapats genom att sätta översvämningsnivån till den naturliga tröskelns (det område som utloppet skär igenom) höjd; över denna nivå kan man anta att vattnet har börjat flöda över tröskeln och därmed har vattennivåerna i dalen ovan inte kunnat stiga mer.

Om man lägger en ritning av 1600-talets ängsmarker över det återskapade våtmarksområdet ser man att dessa överlappar mycket väl (svarta markeringar i figuren nedan, Fig. 3). I dessa periodvis översvämmade områden har man haft sin ängsmark under 1600-talet, och samlat foder till sin boskap. Boskapen kan även ha efterbetat markerna. Små ängsmarker syns också inne i de centrala delarna av det studerade området, dessa är belägna i fuktiga sänkor där vattenhållande lera var den dominerande jordarten. Går man längre tillbaka i tiden kommer miljön att se liknande ut (vi kommer ha mad och fuktäng) men arterna kan skilja sig om hävden (alltså slåttern) varit mindre omfattande.

De båda byarnas ängsmarker enligt kartorna från 1600-talet. Utsträckningen omfattar de årligen översvämmade områdena samt dalgångar med fukthållande leror. Laserdata och Historiskt ortofoto, Lantmäteriet.

På dessa stora områden omkring våra byar växte, så länge marken var hävdad (brukad för slåtter/bete), låga växter som tuvtåtel, smörblomma, ängssyra, timotej och hundstarr på fuktängarna, medan högstarr dominerade maden. Fågellivet var rikt, med sträckande fåglar som samlades på vår och höst, man kan bara tänka sig att det inte var ett tyst landskap man blickade ut över från sin lilla höjd vid byn. Men från tiden före, då marken inte hävdades eller då hävden varit mindre utpräglad, är det svårare att tänka sig vilka växter som dominerat. När fuktängar idag inte hävdas växer de snabbt igen med vedväxter som al, viden och glasbjörk medan maden tycks bestå mer oförändrad. Fågellivet kan faktiskt då ha varit mindre rikt då träd och buskar kan hysa rovfåglar vilket skrämmer bort en del fågelarter.

Boktips!

Svensson, R. 1998. Strandbeten och strandängar. I: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden. Jordbruksverket.