Igår blev vi påminda om våra fyrfota vänners roll i järnålderns familjeliv. Vi hittade nämligen en gravlagd hund, omsorgsfullt nedlagd och tillsynes rofyllt ihopkrupen. Ovan skelettet hade man samlat ett antal större stenar för att markera gravläggningen, innan gropen till sist fyllts igen.
Antagligen har saknaden efter människans bästa vän varit densamma för 1000-1500 år sedan som idag och vi är nog många som kan relatera till det känslosamma i att säga farväl till en trogen vän och livskamrat.
På samma tema avslutar vi idag fältarbetet och säger adjö till platsen. Nu väntar en spännande tid av analysarbete och resultatsbearbetning som om ca 12 månader ska mynna ut i en rapport som omfattar allt som vi har hittat på platsen.
Vi kommer fortsatt att posta nyheter efterhand som nya rön ser dagens ljus, så häng kvar!
