Vädret fortsätter att ställa till bekymmer för arkeologerna som undersöker Johannebergs landeriträdgård. I väntan på varmare tider fortsätter vi att berätta om dem som bodde på landeriet. Bilden nedan visar landeriet sett från Korsvägen omkring 1850. Vi ser verandan som fortfarande finns kvar, fast inglasad idag, och de två flyglarna. En grind vetter in till den inhägnade trädgården, som är bevuxen med stora träd i sluttningen.
Mellan 1853 och 1858 är det handlaren J. C. Bressander som innehar Johanneberg, men han verkar inte ha bott där stadigvarande. Efter hans död 1858 tar hans hustru Emilie över halva landeriet, medan den andra hälften innehas av hennes dotter Amalia Weinbergs omyndiga barn.
Under 1860- och 70-talen var det gott om folk på Johanneberg och det torde ha varit trångbott stundtals. Mantalslängderna ger en bra bild av vilka som faktiskt bodde på en viss fastighet och de visar oss att familjer och hushåll ännu på 1800-talet var bra mycket mer sammansatta av alla möjliga människor än vad vi kanske tänker oss idag. Kärnfamiljen med (enbart) mamma, pappa, barn är ännu inte normen. Framför allt så bodde få människor på egen hand, i synnerhet inte kvinnor, även om enstaka fattiga änkor kunde bo ensamma. Ogifta personer bodde ofta hos släktingar, men ibland slog sig personer som tillsynes inte var släkt ihop och delade ett boende, nästan som ett kollektivboende idag. Änkor var en sådan grupp, som ibland delade bostad.
Som ett exempel kan vi titta på Johanneberg år 1864 och vilka som var mantalsskrivna här då. Hälften av landeriet innehades av änkan Emilie Bressander, då 58 år gammal. Den andra delen tillhörde hennes barnbarn som bodde här med sin mor Amalia Weinberg 36 år, som också var änka. Barnen var August 16 år, Carl 8 år, Bernhard 6 år och Ingeborg 12 år. Två kvinnliga släktingar bodde här, Bina Sofia respektive Hedda Fredrika Russberg 36 och 33 år gamla. Handelsbokhållaren B. G. Weinberg bodde här också och han bör vara en släkting till Amalia Weinbergs avlidne make.
Bilden ovan visar hur kvinnor i en högborgerlig familj kunde vara klädda kring 1860. Klänningen finns på Nordiska museet och är sydd i sidentaft. Till dräkten hörde en bahytt och ett parasoll, båda nödvändiga för att skydda huden mot sol. Att vara utomhus och njuta av trädgården gick utmärkt väl för sig, men inte att bli solbränd. Vit hy var en klassmarkör, den solbrända huden förknippades med tjänstefolk och arbetare.
Tjänstefolk var det gott om på Johanneberg. Två pigor, Sofia Fredrica Andersson och Johanna Olofsdotter, 27 och 30 år gamla, arbetade här. Över dem styrde hushållerskan Maria Björkman, 36 år. Trädgårdsmästaren Carl August Qvarnström, blott 26 år gammal, ansvarade för trädgården och till sin hjälp hade han drängen Carl Johan Larsson, 30 år. Därutöver fanns ett par tjänare på kortare anställningar.
Gott om folk, alltså, och de flesta var unga. Ska vi anta att det hölls en och annan fest i huset och i trädgården? Det här är kvinnornas tid på Johanneberg och det är en tid då trädgården växer och förnyas. Om kvinnornas trädgård berättar vi i ett senare inlägg.
