I dessa tider är vi många som ser fram emot ett väldukat julbord. Läckerheterna i form av kött- och fiskrätter, smarriga ostar och allehanda sötsaker lockar onekligen, trots konsekvenserna i form av spänd mage och kaloriöverskott. Tanken på dessa annalkande skrovmål leder osökt till några fynd som låg i den ena båtgraven i Gamla Uppsala, alldeles invid mannen som hade dött i strid. Följ med till en värld där kosten kan ha varit ovanligt välbalanserad.
Saftiga köttstycken
Inom en begränsad yta vid mannens fötter låg en ansamling av djurben. Osteologen Ola Magnell har studerat dessa i detalj och hans resultat blir ett viktigt bidrag om mångfalden som låg i båtgraven. Benen avspeglar fläskkotletter, grissvans, fårstek och högrev från nötkreatur, med andra ord ett trevligt gäng saftiga godbitar.
Det är möjligt att köttbitarna från början legat i ett kärl av förgängligt material, som hade försvunnit efter mer än 1000 år i jorden. I andra vikingatida båtgravar från till exempel Rasbokil i Uppland och Tuna i Badelunda i Västmanland har man hittat skålar och andra husgeråd av trä.
Ett välfyllt keramikkärl
Intill benen fanns också många skärvor efter ett krossat keramikkärl. Vår kollega Mathias Bäck har kunnat fastställa att kärlet från början var cirka 18 centimeter högt, med en diameter på 20 centimeter, och kunde rymma drygt 3,5 liter. Kärlet tillhör typ AIV:3c enligt våra något torra facktermer och har en nära parallell i en grav från Birka.
Vi blev förstås nyfikna på vad kärlet innehöll när man lade ner det i båtgraven. Vi bad därför Sven Isaksson vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, att utföra riktigt avancerade analyser på ett par skärvor. Och svaret blev … smör!
Frukt och en liten gäst
Jorden några decimeter från kärlet blev också analyserad på laboratorium. I detta fall verkar det som om spår efter fruktskal kan urskiljas, så vem vet, kanske hade en bunt med goda äpplen också lagts ner i båtgraven.
Vi misstänker att många andra matvaror kan ha legat i denna del av graven, även om vi idag inte kan hitta några spår av dessa. Sädeskorn, ärtor och bröd finns exempelvis i många vikingatida brandgravar, där de bevarats i förkolnat tillstånd. Kanske var det sådant smått och gott som gjorde att en mus bosatte sig i graven redan under vikingatiden, en opportunistisk liten gäst vars skelett vi hittade inte så långt ifrån maten.
Omsorg från de efterlevande
Vi tror att ansamlingen av matvaror avspeglar en mångsidig färdkost som de efterlevande hade lagt ner i graven. Syftet måste ha varit att göra resan till nästa värld lite mer angenäm för den avlidna mannen, en individ som hade skadats svårt i strid och dött strax därefter. I ett sådant sammanhang var färdkosten förstås en blygsam spegling av det som väntade vid resan slut, det obegränsade överflödet vid Odens bord i Valhall.
