Under renässansen ökade välståndet för både adeln och medelklassen. Ett sätt för dessa grupper att visa detta för sin omgivning var genom dignande middagsbord, med lyxvaror som citroner, apelsiner, ananas, mandel och nötter. För att odla de eftertraktade frukterna och nötterna på våra breddgrader, måste de frostkänsliga växterna förvaras i uppvärmda byggnader vintertid.
Därför blev det vanligare med orangerier byggas vid 1600-talets mitt i Sverige. De uppfördes vid slott, bruk och herrgårdar och kan ses som ett uttryck för självbespegling och en social tävlan hos samhällets elit. Orangerierna förverkligade på samma gång drömmen om söderns lyxvaror samtidigt som de manifesterade rikedom och makt. Arkitekter, hantverkare och konstnärer anlitades för att uppföra och utsmycka de exklusiva byggnaderna, som ofta var medelpunkten i storslagna parkanläggningar. Ett exempel på detta är orangeriet vid Ulriksdals slott i Stockholm, en närmare 100 meter lång byggnad, som utgjorde en fond i parken.
Orangerierna kunde vara uppförda i trä men oftast byggdes de i sten eller tegel. Fasaden vette mot söder där den förseddes med stora blyspröjsade fönster, som skuggades med gardiner eller luckor sommartid. För vinterförvaringen av de känsliga växterna skulle lyckas hölls en temperatur på mellan +4 och +10 grader. Uppvärmningen sköttes genom eldning i kakelugnar eller spisar. Det kunde även finnas värmekanaler under golven. Byggnaderna var arbetskrävande även efter att de var färdigbyggda. Vintertid skulle de eldas varje dag och när sommaren kom bars de dyrbara och ömtåliga växterna och ställdes på podier eller barriärer i parken.
I orangerierna odlades från början framför allt citrusträd, pomeransträd och lagerbärsträd. Växterna stod i fyrkantiga lådor av trä eller urnor i keramik. Så småningom blev växtmaterialet mer varierat. Ett exempel på detta är en uppgift från 1648, där det anges vilka växter drottning Kristina vinterförvarade i ett uppvärmt utrymme i Kungsträdgården vid Stockholms slott: Persikoträd, valnötsträd, fikonträd och pepparträd.
Det var inte bara vid de kungliga slotten och hos adeln som de exotiska växterna odlades och konsumerades. Även brukspatronerna på järnbruken byggde storslagna orangerier. Ett exempel på detta är från Österby bruk i Uppland. I brukspatronen Antonie de Geers bouppteckning finns en mycket ingående förteckning av växterna i orangeriet. Bouppteckningen ger en ögonblicksbild av orangeriets växter vid de Geers död år 1757. Bland de ätbara växterna märks inte mindre än 70 pomeransträd, 42 lagerbärsträd, 14 fikonträd, åtta ananasträd, sju citronträd, fyra granatäppelträd samt tre pistageträd. I förteckningen finns även ett stort antal prydnadsväxter som exempelvis myrten, pelargoner och hibiskus.
Många av de historiska orangerierna är sedan länge rivna. De som finns kvar används ofta för andra ändamål än vad de ursprungligen var avsedda för – att förse sina ägare med ätbara lyxvaror, i en tid när dessa var mycket exotiska.
Lästips:
Andersson, K. 1996. Orangerierna i Ulriksdals slottspark. Nya arkeologiska rön i ett historiskt sammanhang. Bebyggelsehistorisk tidskrift 31–32.
Holmberg, J.G. 2007. Orangerier. Orangerier vid vallonbruk i Uppland. Akademisk avhandling 2007. Kungliga tekniska högskolan 2007:4.
