Efter att ha legat på hälsokosthyllorna under andra halvan av 1900-talet har hirsen under 2000-talet gjort ett bredare återinträde i svensk matkultur. Men det är inte första gången den är här. Många känner till att den odlades under sten- bronsåldern när klimatet var gynnsammare. Under järnåldern försvann den, men i lämningarna efter de medeltida och tidigmoderna städerna, mellan 1200- och 1700-talet, dyker hirsen upp igen. Hur kommer det sig, och till vad använde man hirs då?
I det europeiska närområdet odlades hirsen på magra sandmarker längst stränderna i Polen, Tyskland, Danmark och Holland. Dessa magra marker brukades av fiskarbefolkningen och fattigare bönder och hirsen kom att förknippas med fattigmanskost och nödmat. Men detta passar inte ihop med hirsen som vi hittar i de svenska städerna. Den hittas ofta tillsammans med lyxvaror och i spår av rika hushåll, ofta tillsammans med exotiska kryddor, ris, russin och andra importvaror.
Tittar vi i importlängder från denna tid så ser vi att hirsen importerades i mycket små kvantiteter. Det handlar om att enskilda hushåll i städerna ville ha hirs, det fanns ingen allmän svensk efterfrågan. En hypotes är att hirs privatimporterades av köpmän med utländska matvanor, företrädesvis polacker, tyskar och holländare. I dessa områden finns nämligen exempel på att hirs även användes i sötad välling och gröt tillsammans med russin och plommon – traditionella rätter som åts vid vissa högtider. I rikare hushåll, och i senare tid, ersattes hirsen i dessa rätter ofta med ris.
Fynden av hirs i de svenska städerna från 1200- till 1700-talet kan alltså vara spår efter denna tids invandrarmat. Dessa köpmän med familjer var måna om att behålla mattraditionerna från sina hemländer, och att äta hirs kan ha varit en del av hur de markerade sin identitet, både för sig själva och för andra.
