Den peppar som importerats till Europa odlades i Indien och den började exporteras därifrån redan under bronsåldern, för omkring 4000 år sedan. Peppar tillhör de äldsta importkryddorna i Europa och hade en stark ställning i den antika världens aristokratiska matkultur. Ofta importerades peppar tillsammans med långpeppar och kubeberpeppar. I populär historiskrivning har ofta dessa, idag mer okända kryddor från Java, lyfts fram som mer typiska för det medeltida köket. Detta stämmer för vissa förhållanden på kontinenten, men inte i Sverige. Här framstår vanlig peppar som dominerande i skriftliga källor, och bland arkeologiska fynd är vanlig peppar ännu det enda pepparslag av dessa som påträffats.
Pepparns svenska historia präglas av dess höga pris. Under medeltiden kontrollerades importen till Europa av den arabiska kryddhandeln och var mycket dyr. Den verkar då främst ha använts i samhällets toppskikt och omnämns på 1300-talet i hovinventarier och som inköpt till högadliga fester. De tidigaste beläggen är från 1200-talet, en inskrift på runben från Lödöse och i form av ett arkeologiskt fynd i en stenbyggnad i Skänninge. I vilket sammanhang pepparkornet i Skänninge förekommit är okänt, men staden var vid denna tid ett maktcentrum och till exempel platsen för mötet mellan Birger Jarl och Vatikanens sändebud kardinal Villhelm av Sabina år 1247.
Under senmedeltiden verkar peppar ha blivit allt vanligare i Sverige, och omnämns allt oftare också i borgerliga miljöer. Den stora prissänkningen kom på 1600- och 1700-talet, då peppar förekommer alltmer i vanligt folks mat. Fortfarande var det en fin högtidskrydda, men den började bli överkomlig, och genom en rad ordspråk är det tydligt att peppar var något som allmänheten var bekant med.
