Fynd av slånbärskärnor i gravar och på matlagningsplatser vittnar om att dessa bär uppskattats sedan långt tillbaka i tiden. Det är osäkert exakt hur bären användes. Att en del kärnor påträffas förkolnade visar att de på något sätt var kopplade till varm matlagning eller i dryckesberedning där upphettning ingick.
Kanske fungerade de som en smaksättare i öl eller mjöd, eller så bryggde man någon annan dryck från dem? Från yngre tider känner vi till att de har använts i dryck, inte minst brännvin, men från 1700- och 1800-talet finns också beskrivningar av hur man i vissa bygder stekte slånbär i flott och åt som sovel till bröd, eller gjorde mos på dem som åts till mat.
Slån är ljuskrävande och förknippas idag främst med de snår som karaktäristiskt växer som en bård längst skogsbryn i småkuperade jordbrukslandskap, och om våren blommar i gräddig nyans. Detta växtsätt kan mycket väl ha prytt också äldre tiders jordbrukslandskap. Namn på bygder och platser som ’salem’, från det äldre ordet för slån: ’slem’, vittnar om att slånbestånd uppmärksammades och uppskattades redan under järnålder.
Slånbestånd har antagligen främst varit vilda och spontant spridda, och de har funnits här sedan stenåldern. Men de har också diskuterats om de också möjligen han ha odlats. Till denna diskussion har slånsnårens koppling till kulturlandskapen och människans bosättningar bidragit. Paralleller finns med andra vilda fruktträd och bärbuskar, som fläder, hallon och björnbär. I vilken mån man parallellt bedrivit odlingar av dessa är ännu okänt.
