Senast under 1600-talet började olika slags trädgårdskrukor att tillverkas av svenska krukmakare. Då levererades de framför allt till herrgårdar och slott, där det fanns stora trädgårdsanläggningar som sköttes av trädgårdsmästare och deras medhjälpare.
De enkla, handdrejade planteringskrukorna är i stort sett alltid oglaserade och i de flesta fall saknar de också dekor. Planteringskrukorna tillverkades i rödbrännande lergods, med ett eller flera hål i botten. Krukorna tillverkades i flera olika storlekar och användes för att driva upp plantor från frö eller sticklingar. Det oglaserade lergodset lämpar sig väl för detta ändamål, eftersom det håller fukt samtidigt som det andas.
Det händer också att vi hittar skärvor från större trädgårdsurnor i de historiska trädgårdarnas kulturlager. Urnorna har använts för att ställa ut och visa upp mer exotiska växter, som exempelvis agave och fikon, i trädgårdsanläggningarna under sommarhalvåret.
Krukmakarna har lagt större omsorg om urnorna vid tillverkningen. De har försetts med dekorativa element, som exempelvis lejonansikten eller vackert utformade handtag. Ibland har också urnornas utsida glaserats, ofta med en djupt grön glasyr.
Ur ett arkeologiskt perspektiv är trädgårdskrukorna ännu ett outforskat ämne i Sverige. Men i takt med att trädgårdsarkeologiska undersökningar har blivit allt vanligare studeras även trädgårdens urnor och krukor, som bär på information om såväl hortikultur, ekonomi som estetik.
Läs mera:
Currie, C. 1993. The Archaeology of the flowerpot in England and Wales circa 1650-1950. Garden History, Vol 21 No. 2.
Lindkvist, G. 1981. Krukor och fat. Svenskt krukmakeri under 400 år. Stockholm.
