Att leta efter parasitägg i stolphus från yngre järnåldern görs mycket sällan, men nu har vi för första gången hittat belägg för att parasiter kan finnas bevarade i en sådan miljö. Det handlar bland annat om spolmask och piskmask. 

Vendeltida parasitägg från långhuset i Viggbyholm.

Vendeltida parasitägg från långhuset i Viggbyholm. Till vänster ett ägg från hårmask (ägget är 57 × 25 tusendels millimeter), och till höger spolmask (ägget är ca 40 tusendels millimeter). Bilderna är tagna med 400 gångers förstoring. Foto: Arkeologerna CC BY

Vid förra årets undersökning i Viggbyholm togs ett stort antal jordprover som nu analyseras med hjälp av flera olika analysmetoder. Ett antal prov hämtades bland annat från stolphålen till ett av långhusen från vendeltiden, cirka 550–800 e. Kr., den period som föregått vikingatiden. De har nu genomgått en arkeoparasitologisk analys. Vid analysen hittades ägg från tre olika typer av inälvsparasiter. Troligen kommer alla från tamdjur, även om människor vid denna tid också var utsatta för flera typer av liknande parasiter.

Vi vet från tidigare undersökningar att olika typer av inälvsparasiter var mycket vanliga både hos människor och tamdjur under förhistorisk och historisk tid. Parasiter som loppor och löss var säkert också vanliga förr, men de bevaras tyvärr sällan i jordlagren. Äggen från inälvsmaskar bevaras betydligt bättre, särskilt om de begravs längre ned i jordlagren.

I djurbajs och mänsklig avföring

En liten mängd jord tas i detta fall från stolphålen och prepareras med olika kemikalier i ett laboratorium. Provet siktas och floteras, dvs man häller en tung vätska i provröret så att parasitäggen flyter till ytan, och efter några timmar är två matskedar jord reducerade till ungefär två droppar prov redo för mikroskopet. Man måste koncentrera provet på detta sätt, annars tar det för lång tid att leta igenom under mikroskopet. De flesta parasitägg förekommer endast i djurdynga och mänsklig avföring (latrin), och hamnar sedan i kulturlagren på boplatserna. Vanligast är det att hitta parasitägg i jorden där det tidigare legat fähus och gödslade odlingar, men de finns också ofta i brunnar och skelettgravar. De kan förekomma som enstaka ägg eller ända upp till 50 000 ägg per matsked jord, eller mer, och anrikas generellt i jord allteftersom nedbrytningen fortgår, då de har mycket god bevaringspotential jämfört med annat organiskt material.

Parasiterna som påträffats i långhuset är spolmask (Ascaris sp.), troligen från gris; hårmask (Capillaria sp.), som huvudsakligen infekterar tamhöns (men även gäss); och piskmask (Trichuris suis) från gris.

Det treskeppiga långhuset där parasitäggen påträffades.

Det treskeppiga långhuset där parasitäggen påträffades (24 meter långt markerat med gul ram, takbärande stolphål markerade med stakkäppar). Förutom parasitägg tas hänsyn till spridningen av sädeskorn, djurbensavfall och keramikskärvor med mera för att förstå hur huset varit rumsindelat. Det gäller att under fältarbetet välja provtagningspunkter med omsorg för att efter en process i flera steg kunna preparera fram de några tusendels millimeter små äggen. Foto: Arkeologerna CC BY

Ovanlig studie

Vissa typer av inälvsparasiter är så kallade generalister; de kan infektera flera typer av värdar, och vissa har snarlika ägg. Både människor och grisar kan till exempel bli infekterade av spolmask. Forskarna misstänker att det är samma art som infekterar de båda värdarna. Även ägg av parasitsläktet Capillaria kan vara svåra att skilja åt.

Sannolikt har alltså parasitäggen som fanns i avföringen från höns och grisar hamnat i stolphålen när det vendeltida långhuset revs. Tamdjuren kan ha hållits i en del av huset, eller kanske i hägnader utmed långhusets utsida.

Att leta efter parasitägg i stolphus från yngre järnåldern har knappt gjorts tidigare, men nu har det alltså för första gången kunnat beläggas att de kan finnas bevarade i en sådan miljö. Fynden av parasitäggen från tamdjuren visar vilka djurslag som föddes upp på platsen och blir då också ett intressant komplement till djurbensmaterialet som i stället visar var slakt, tillredning och konsumtion av kött ägt rum. Fler analyser kommer att göras för att se om andra anläggningar på platsen kan vara kopplade till djurhållning eller renhållning och för att utesluta kontamination av yngre material.

Lästips om arkeoparasitologi i Sverige

Bergman, J. & Larsson F. 2020. Offermiljö, vattenförsörjning och avfallsgrop – En mångbottnad brunn i Fyrislund. Fornvännen 115: 156–172.

Bergman, J. 2018. Stone age disease in the north – Human intestinal parasites from a Mesolithic burial in Motala, Sweden. Journal of Archaeological Science 96.

Jonas Bergman, analytiker
John Hamilton, projektledare