Tio flera hundra år gamla fartygslämningar hittades i Masthamnen vid Kvarnberget i Göteborg. De är byggda på 1600–1800-talet och lämnades på hamnens botten.
Det rådde liv och rörelse i staden med båtar som kom och gick under 1600-talet och spåren efter dåtidens människor finns kvar. Den äldsta hamnen har en lång historia som sträcker sig över 200 år.
En arkeologisk undersökning av området vid Packhusplatsen i Göteborg har genomförts eftersom Trafikverket bygger Västlänken, en järnvägstunnel under staden. Vid undersökningen hittades tio lämningar efter fartyg, byggda på 1600–1800-talet, i den numera igenfyllda Masthamnen. Samtliga är byggda i klinkteknik, ett byggnadssätt där bordgångarna sammanfogas med överlappande kanter. Traditionen inom nordisk skeppsbyggnad att bygga fartyg i klinkteknik kan spåras tillbaka till vikingatiden.
I december 2021 beslutade Unesco att uppta de nordiska klinkbåtstraditionerna på sin lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Tidigare hade endast en fartygslämning påträffats i centrala Göteborg, nämligen Götabåten som var byggd mellan 1658 och 1662, och som undersöktes 2001 utanför Lilla Bommen, några hundra meter norr om Masthamnen. I ljuset av detta har undersökningarna av fartygslämningarna i Masthamnen ett särskilt stort värde då de bidrar till att öka vår kunskap, inte bara om de fartyg som användes för att befästa Göteborgs roll som ledande sjöfartsstad, utan även om de nordiska klinkbyggnadstraditionerna, deras utveckling över tid och de olika lokala och regionala uttryck de tagit sig.
En livlig hamn
Masthamnen – eller kronans masthamn som den omväxlande kallades – anlades på 1600-talet som en del av stadens försvar. Innanför sjömuren skapades en liten hamnbassäng där man bland annat kunde förvara långtimmer i vatten (våtförvarade) för användning i rustbäddar till befästningsverken.
Masthamnen hade sitt inlopp från Stora Hamnkanalen strax intill Stora Bommenbastionen och sträckte sig nästan rakt norrut till foten av Kvarnberget. Under 1700-talet utvecklades den till en enklare hamn för mindre rodd- och transportbåtar. Åren 1731–33 och 1742–46 byggdes hamnen om och dess inre del fylldes igen. I mitten av 1800-talet hade Masthamnen spelat ut sin roll och den återstående delen fylldes igen. Idag kallas området där hamnen låg för Packhusplatsen efter det tull- och packhus som från år 1866 låg på platsen.
Båtgillen
Göteborg grundades i början av 1600-talet och sedan dess har staden varit intimt förknippad med sjöfart. Göta älv var till en början inte djup nog för att större fartyg skulle kunna angöra Masthamnen utan de var hänvisade till att ligga för ankar i Göta älvs mynning, strax utanför Klippan. Här inväntade de mindre båtar som transporterade last mellan fartygen och hamnen eller upp i Göta älv. Det äldsta stadgandet rörande denna trafik är från 1621, men troligen fanns det redan då ett lag av båtskeppare. År 1645 inrättades Hemförarbåtgillet som skötte transporterna av gods mellan båtarna på redden och Göteborg samt inom hamnen.
På 1670-talet delades Hemförarbåtgillet upp i två skrån: Hemförarbåtgillet och Strömbåtsgillet, vilka tog hand om transporterna på Göta älv. Samtidigt bildades även Roddargillet som med mindre roddbåtar forslade passagerare såväl som varor inom staden. Till en början fanns det 14 hemförarbåtar men 1841 hade de ökat i antal till 25. Fem år senare miste Hemförarbåtgillet sina privilegier och ombildades till Hemförarebåtföreningen som var verksam i ytterligare några decennier.
De tre fartygslämningarna i den inre delen av Masthamnen
De tre första fartygslämningarna (Masthamnsvraket 1–3) påträffades i den inre delen av Masthamnen och undersöktes mellan oktober 2019 och januari 2020. De var kraftigt nedbrutna och Masthamnsvraket 1 och 2 var dessutom kapade av den spont som avgränsade undersökningsområdet så endast deras förliga partier kunde undersökas. Även akterpartiet på Masthamnsvraket 3 saknades, de den hade sågats av när en stenkaj anlades troligen omkring 1837.
Trots en del skillnader i skeppskonstruktionen påminner de tre fartygslämningarna om varandra både i storlek och till formen. De dendrokronologiska analyserna av timmer från fartygslämningarna pekar på att de byggts under den andra halvan av 1600-talet och troligen varit hemförarbåtar och/eller strömbåtar.
De sju fartygslämningarna i den yttre delen av Masthamnen
De övriga sju fartygslämningarna (Masthamnsvraket 4–10) påträffades i den yttre delen av Masthamnen och undersöktes mellan april 2020 och november 2020. De var genomgående mycket bättre bevarade än de tre i inre delen av hamnen och förutom Masthamnsvraket 4, som hade kapats av sponten, var de i det närmaste intakta. De varierar i längd från cirka 5 meter upp till cirka 24 meter och hade spetsig såväl som rund för och akter. Dessvärre kunde endast två av dessa fartygslämningar dateras genom dendrokronologisk analys. Eftersom den yttre delen av hamnen fylldes igen på mitten av 1800-talet har de sannolikt byggts på första halvan av 1800-talet. De har troligen använts inom Roddargillet såväl som inom Hemförarbåtgillet och Strömbåtsgillet. Masthamnsvraket 4 däremot har troligen transporterat gods längre sträckor, utmed kusten eller kanske till Danmark och Norge.
Förliste eller sänktes medvetet?
Att uttjänta fartyg använts som underlag för deponimassor, dvs avfall eller fyllnadsmassor, är inget ovanligt i maritimt präglade miljöer. Förutom att man enkelt blev av med fartygen stabiliserade skeppskonstruktionen även deponimassorna. Inför deponeringen tillvaratogs som regel de skeppsdelar som gick att återanvända till andra fartyg, men även virke som kunde användas till bränsle tillvaratogs. Avsaknaden av exempelvis master, riggdetaljer och åror betyder troligen att fartygen medvetets sänkts i Masthamnen efter att de ansetts uttjänade. Den ovan nämnda Götabåten hade även den deponerats vid en igenfyllnad av ett vattenområde.
Texten är gjord av Arkeologerna i samarbete med Anders Gutehall, Visuell Arkeologi
