Ett tusen år gammalt gravfält med domarringar, stensättningar och märkliga stenmonument har undersökts i Derome utanför Varberg. Bland fynden fanns pärlor, ett treflikigt spänne och spelpjäser av lera. Det mest överraskande inslaget var upptäckten av en skelettbegravning som innehöll två svärd och som kan vara Hallands första arkeologiskt framgrävda vikingatida vapengrav.
”De fornlämningar som här finnas, äro en valplats, som med sina bautastenar, stenkretsar, ovaler och fotanglar intaga hela Bräckebacken uti Åsbro Gästgiverigårds gärde. Dessa monument äro likväl i senare tider betydligt förskingrade”. Orden är fornforskaren Sven Peter Bexells beskrivning från tidigt 1800-tal av en av mellersta Hallands mest prominenta gravfältsmiljöer från yngre järnålder. Ett mäkta stort bygdegravfält, liknande de i Halland kända gravfälten vid Broåsen i Grimeton socken, Korsgata i Träslövs socken och Li-gravfältet vid Fjärås Bräcka.
Vi befinner oss öster om Varberg vid Derome, ett samhälle högt beläget med vidsträckt utblick över Viskans ådalgång. Här har Derome Trä sedan grundandet starkast kommit att prägla både miljön och samhället. Successivt har verksamheten utökats och nya markområden har tagits i anspråk. Det var i samband med utvidgningar för sågverkets räkning som också en av mellersta Hallands mest prominenta fornlämning kom att undersökas 1975, den så kallade Gävehögen uppförd i vendeltid (mellan 550 och 800 e Kr.). Högen var skadad men innehöll inte desto mindre ett fyndmaterial som ännu saknar motsvarighet i Halland. Bland de kremerade kvarlevorna låg olika bronsbeslag, glasbägare med proveniens i Rhentrakten eller England, hornkammar, skifferbrynen och metallbeslagen pung av tyg eller läder. De märkligaste fynden var emellertid ett 50-tal spelbrickor med ornamentik tillverkade av horn eftersom det då var första gången som man fann spelpjäser i gravar i Halland.
Femton år senare gjordes en förundersökning inom ett område omkring hundra meter bort från den vendeltida gravhögen. Då fann man en del av en spännbuckla, spridda brända ben som vittnade om förstörda gravar och en magnifik omkullfallen bautasten.
Drygt trettio år senare skulle fornlämningen återigen bli aktuell i samband med en planerad utvidgning av träindustrins mark. Den arkeologiska undersökningen av gravfältet L1996:5570, med den trevligare benämningen Ås 27:1, har nyligen avslutats.
Bexells återfunna gravmonument
Gravfältet låg i en backsluttning med stora ekar och i gravfältets södra del fanns storvuxna tallar. Marken var rik på stenblock, både markfasta och sådana som måste ha baxats på plats i olika stenmonument. Schaktningen var en utmaning och på det kom ihållande regn som gjorde marken bedrövligt sörjig. Efter slitsamt rensningsarbete kunde vi konstatera att gravfältet bestått av samma typer av monument som Bexell återgav i sin beskrivning av miljön, nämligen domarringar, fyrsidiga stenmonument, resta stenar, stensättningar, tresidig stensättning och så en skeppssättning.
Gravfältet innehöll även formationer som sällan påträffats i Hallands yngre järnåldersgravfält, i form av stenbyggda smala rader som omgav brandlager. Vidare förekom spretiga rester efter vad som bör ha varit mindre stensättningar byggda över lika spretigt bevarade brandlager. Det mest överraskande inslaget var emellertid upptäckten av en skelettbegravning som innehöll två svärd. Graven bör vara Hallands första arkeologiskt framgrävda vikingatida vapengrav.
Domarringarna
Domarringarna var omkring fem meter stora och byggda av klumpstenar. I en domarring hittades ett intakt treflikigt spänne och i en annan låg i ett brandlager med pelpjäser av bränd lera. Vi har funnit små enfärgade pärlor i glas där somliga var nedsmälta vilket visar att de funnits med på gravbålet. Några av domarringarna uppvisade likartade konstruktioner, i form av en ”tröskel” av mindre stenar som bildade en slags port in mot domarringen och vidare, ett stenskott stolphål invid gravgömman. Här kan ha stått rest en stolpe som markör av gravgömman, som i detta fall bestod av en grop skodd med sten och fylld med brända ben, respektive ett benlager.
Fyrsidiga stenmonument
Även de fyrsidiga anläggningarna saknade – liksom domarringarna – stenar som tyder på en medvetet konstruerad ”öppning” in mot monumentet. Vi tolkar detta som att monumentet kan ha fungerat som en aktiv arena för olika rituella handlingar även efter en begravning. Innanför klumpstenarna fanns brandlager med fynd av järnföremål och pärlor i glas. Ett fyrsidigt monument stod särskilt ut med stenar som var placerade med den flata sidan upp, till skillnad från de övriga som bestod av större klumpstenar. Anläggningen var också speciell, med en inre rektangulärt formad stenram som omgav ett brandlager.
En stor stensättning och märkliga stenrader
Stensättningen var förvisso bara åtta meter stor och ganska flack men dominerade ändå visuellt platsen. Den var byggd av allt ifrån decimeterstora stenar till stora block som behövde grävmaskinskopans hjälp för att kunna lyftas. Under den jordblandade stenpackningen påträffades två separata och mycket kraftiga brandlager som båda innehöll rikliga mängder brända ben. Vi fann pärlor i glas och kraftigt korroderade föremål i järn. Noterbart var flera fynd av små spikar som kan ha suttit i askar av trä. Svartbrända smulor kan möjligen vara spår efter bröd eller gröt.
Det ena brandlagret, som stensättningen var byggd över, överlagrade en märklig konstruktion av stenar lagda i smala strängar, till formen påminnande om rännsten. Stensträngarna bildade en oregelbunden rektangulär anläggning som var fyra meter lång och uppskattningsvis tre meter bred. Den bevarade långsidan var rak och gaveln var rak respektive rundad till formen. Närmast den rundade änden fanns en stenrad som delade in anläggningen i två fack. Här fanns en liten bengrop, och innanför stenramen utbredde sig ett brandlager med brända ben. Stratigrafin visar att stenramskonstruktionen föregår kremeringarna som sedan utfördes i stensättningen.
En skeppssättning och en tresidig stensättning
Vad vore ett yngre järnåldersgravfält i mellersta Halland om också inte en skeppssättning funnits i miljön? Kanske syftade Bexells ”ovaler” till skeppssättningar i beskrivningen av fornlämningen? Stenskeppet var uppskattningsvis tio meter långt och närmare tre meter brett och låg i färdriktningen nordnordväst-sydsydost. Utmed skeppets ena långsida fanns en närmare två meter avlång (omkullfallen) relingssten. Mittemot relingstenen i den motsatta långsidan saknades en sten och möjligen kan här också ha funnits en relingsten, I skeppets ena ände låg en präktig (omkullfallen) rest sten omgiven av en stenpackning. Stenen kan ha stått rest i skeppets för, alternativt markerat änden i den tresidiga stensättningen som angränsade till skeppet. Skeppssättningen innehöll i ena halvan ett brandlager med mycket brända ben. I resten av skeppet hittades enstaka utströdda benfragment och smulor av keramik. Några mer spännande fynd än så gjordes inte.
Inte heller gjordes några spännande fynd i den tresidiga stensättningen vars ena arm tangerade skeppet. Dock fanns ett mindre brandlager i anslutning till en större bautasten som stått rest i en grop invid brandlagret.
….och vapengraven
När en rund ansamling av stenar centralt inom den största domarringen på gravfältet togs bort framtonade en avlång mörkfärgning i nord-sydlig riktning. Vi anade att det kunde röra sig om en skelettbegravning. I botten av den kistformade anläggningen, som var fylld med sten, låg delar tillhörande två svärd, så korroderade att de inte gav utslag med metalldetektor. Av skelettet fanns inget bevarat men svärdstångens placering tyder på att huvudet har legat i norr. Graven utgör den första arkeologiskt dokumenterade vapengraven från vikingatid i Halland.
En vacker pärla
Utöver små och enfärgade pärlor i glas påträffades en mycket vacker pärla, en så kallad ögonpärla med en snäv datering till sent 900-tal eller mycket tidigt 1000-tal. Andra fynd från gravfältet utgörs av smältor, brynstenar, förarbete till en kvarnsten, en halv sländtrissa och ett 60-tal metaller, däribland små bitar från spännbucklor och del av ännu ett treflikigt spänne. Vilka föremål som mer kan finnas får röntgenfotografier avslöja!
