Jag har varit på konferensen Obesutten 2020 i Nässjö i två halva dagar. Det är inte helt sant. Jag har suttit hemma framför min dator och följt det hela i Zoom. Tack och lov att man trots pandemier kan vara med på ett hörn och ta del av allt som sägs. Det var ett viktigt möte. Det tog upp ämnen som inte varit särskilt aktuella i historisk arkeologi. Ännu!
Det var glädjande, att man talade om de obesuttna både på landet och i städerna. Det blev alltså inte bara torpare och backstugofolket som uppmärksammades utan också obesuttna i andra miljöer och framför allt i städerna. I den skrift som förelåg till mötet från projektet (Pia Nilsson, Martin Hansson, Eva Svensson, De obesuttna arkeologi – människor, metoder och möjligheter. Riksantikvarieämbetet. 2020) hade man inbjudit till denna begreppsutveckling och detta blev väl illustrerad på mötet. Det här blir inte en kommentar till de olika inslagen utan mest personliga reflexioner kring några övergripande frågor.
Universitetsämnen får aldrig fastna i sitt innehåll eller i sina metoder. De förändras och utvecklas. Historisk arkeologi hos oss har utvecklats ur medeltidsarkeologi, som i sin tur växte fram ur den förhistoriska arkeologin. Men medeltidsarkeologin måste inte bara ta hänsyn till det fysiska materialet man finner i jorden utan måste också sätta detta i samband med den kontext i vilken det strikt arkeologiska material måste tolkas. Detta innebär att andra typer av källmaterial, texter, bilder, för att inte tala om naturvetenskapliga bearbetningar också måste dras in i studierna. Och flera av dessa material inte minst textmaterialet ökar med tiden och när vi kommer fram i nyare tiden blir det än viktigare att finna former för det tvärvetenskapliga arbetssätt som krävs.
Det finns en paradox i allt detta. Arkeologerna har med tiden funnit goda förhållningssätt till hur samarbetet med naturvetarna skall hanteras. Men hur är i dag förhållandet till historikerna? Vi arkeologer tror kanske att det med skriftliga källor är något som vi lätt kan ta oss an. Och det kan ju stämma, när vi söker efter mera påtagliga data. Men lika väl som det arkeologiska materialet kräver sin analys så gör det skriftliga detsamma. Vi behöver ett tätt samarbete över gränserna. Och det samspel som skapas i projekt mellan olika inriktningar är utvecklande inte bara för ämnet utan också för deltagarna själva. Vi lär oss respektive inriktningars sätt att resonera och kan på det sättet finna anknytningspunkter. Det är inte så att det arkeologiska materialet eller det skriftliga har företräde. De måste angripas på olika sätt.
Men samtidigt krävs att vi skapar en miljö, där vi får förståelse för hur den andra parten resonerar och också inspireras av den andra partens frågeställningar och därmed finner nya vägar in i vårt eget material. Men det kräver långvarigt samarbete, inte korta inhopp. Jag tror, att studier kring de obesuttna är ett ämne, som på många sätt kommer att vinna på ett sådant tänkande. Det ligger nästan i arkeologens DNA att vara tvärvetenskaplig. Låt oss utnyttja detta!
Jag vill också slå ett slag för det långa perspektivet. Missförstå mig inte. Den enskilda undersökningen är lika viktig. Det är ju den som ger basen för våra analyser. Det långa perspektivet ger oss också perspektiv på de basala resultaten. I många avseenden måste de obesuttna bebyggelserna sättas in i en samtida kontext. Men det finns ju faktorer, som inte är tidsbundna. Det gäller t ex demografiska förändringar, som gör att befintlig mark inte räcker till för att försörja befolkningen. Det är ju något som kan observeras över tid. Vad gör man då? I mitt inlägg på konferensen antydde jag, att det fanns likheter mellan landsbygdens utveckling under 1200-talet, 1500-talet och torputvecklingen från 1600-talet. I de förra fallen kan vi i avläsa i ortnamnsmaterialet hur nya byar etableras troligen genom utflyttning från äldre byar. Var de från början befolkade med obesuttna som senare skulle bli regelrätta bönder? I mitt exempel från Länghem kunde man se en stor förtätning av torp- och backstugobebyggelsen under 1800-talet. En liten del av torpbebyggelsen nådde också att övergå till mantalssatt jord, men den utvecklingen stoppades någon gång i början av det förra seklet. Vi kan på detta sätt se att vi inte skall betrakta torpbebyggelsen som en anomali utan som ett led i återkommande lösningar på demografiska problem.
När jag i början 1960-talet inventerade fornlämningar för Riksantikvarieämbetet i Västergötland och man frågade personer man mötte om de kände till några fornlämningar i trakten, fick man ofta svaret, jodå, det fanns torpgrunder i skogarna. Den gången var visserligen inte sådana i den officiella fornvårdsverksamheten betraktade som fornlämningar. Men reaktionerna visade i alla fall att dessa lämningar hade en betydelse i det allmänna medvetandet. Det kanske är därför som många hembygdsföreningar satsat på torpinventeringar. Sådana är inte alltid lätta att komma åt. I vissa regioner har man gjort sammanställningar av dem. Vi hörde, att i Skåne höll man på att sammanställa vad som gjorts. Även om de kan vara av olika kvaliteter är de ett viktigt material att dra in i undersökningarna. Det vore naturligtvis viktigt, om någon tog ansvar för en sammanställning av sådana inventeringar.
Och då kommer jag till en sista reflexion. Det gäller nu att gå vidare. Det är väsentligt att bygga upp en kunskap och ett brett material, som visar betydelsen av de arkeologiska resultaten. Den argumentationen är nödvändig för att driva utvecklingen framåt inte minst vid tillämpningen av kulturmiljölagen. Vi var många som arbetade med att få respekt för stadsarkeologin och dess betydelse för 40-50 år sedan. Det lyckades med mångas hjälp att bygga upp en god kunskap för medeltida stadsarkeologi, som gjorde att den slog igenom och blev ett gängse instrument inom fornminneslagens möjligheter. Inom projektet Medeltidsstadens ramar hade vi 1979 en konferens, som skulle medverka till att visa stadsarkeologins betydelse och nu 2020 har vi har fått vara med på en motsvarande konferens om betydelsen av en annan grupp tidigare ej beaktade fornlämningar, lämningarna efter de obesuttna. Jag känner mig privilegierad att ha fått vara med både 1979 och 2020!
Hans Andersson
18 sept. 2020
