Skärgårdsboende för 5000 år sedan

I september 2021 undersöks en boplats från stenåldern på Kolmårdsbranten i Getå. För mellan 5 500 och 4 000 år sedan levde människor här på vad som en gång i tiden var en strand vid Östersjön. Ett sjudande skärgårdslandskap där man livnärde sig genom att jaga och fiska.

För flera tusen år sedan låg boplatsen på stranden till Östersjön, men inlandsisens avsmältning och landhöjningen har gjort att den nu ligger betydligt högre upp, dold under jorden på en markerad avsats. Foto: Arkeologerna CC-BY

Det finns ett rikt stenålderslandskap i Kolmården, med lämningar som spänner från mesolitisk till neolitisk tid cirka 8 000–2 500 f Kr. Dessa boplatser återfinns idag på sandiga avsatser i Kolmårdsbrantens sluttningar ned mot Bråviken på höjder mellan 80–20 meter över havet. Ursprungligen har de alla anlagts direkt på Östersjöstranden. Det är med anledning av att en ny detaljplan för området ska upprättas som undersökningen görs.

Trattbägarkultur eller gropkeramiker i skärgården

Det cirka 900 kvadratmeter stora området som undersöks hör till yngre stenålder, cirka 3 500–2 000 f Kr, tidigare låg platsen under vatten. Lokalens datering är inte helt säker då analyssvaret från vårens ¹⁴C-dateringar ännu inte kommit men höjden över havet ger en ledtråd till boplatsens ålder. Platsen är idag belägen 32–35 meter över havet men kan ursprungligen ha legat direkt på Östersjöstranden. Enligt rådande strandförskjutningskurvor bör detta ha varit under tidig bondestenålder (tidigneolitikum) ca 3 500–3 000 f Kr.

Vilka var egentligen dessa bosättare? På flera områden i Kolmården återfinns tidigneolitiska boplatser från samma tid, så kallade trattbägarboplatser. Denna kulturgrupp tog med sig jordbruket från kontinenten till Skandinavien och livnärde sig främst genom boskapsskötsel och odling. Kulturen kännetecknas av sin vackert ornerade och säregna keramik.

Boplatsens läge är dock mer typiskt för den så kallade gropkeramiska kulturen, som också fått sitt namn efter sin keramiks utseende. Gropkeramikerna etablerar sig senare i området, under århundradena runt 3 000 f Kr, och livnärde sig främst på jakt och fiske. Deras boplatser har dock inte hittats så högt upp som 32 meter över havet utan ligger i spannet 28–23 meter. Men eftersom den aktuella sluttningen är brant låg vattenbrynet vid 28 meter inte mer än ett 50 tal-meter från boplatsen. Sedan gropkeramikerna etablerat sig levde båda grupperna sida vid sida i området under drygt 1 000 år. Vid förundersökningarna hittades ingen keramik så därför är det omöjligt att säkert koppla boplatsen till endera gruppen. Boplatsens kulturtillhörighet alltså en avgörande fråga som arkeologerna vill få svar på.

Knivar, skrapor och knackstenar

Under förundersökningen hittade arkeologerna 18 anläggningar på platsen: åtta stolphål, sex härdar, tre stenpackningar och en ränna. Flera av dessa ingick troligen i resterna av en hydda. Anläggningarna och hyddan visar att lokalen varit bebodd under en längre period och inte bara använts för kortare besök vid jakt eller fiske. Vid förundersökningen påträffades också bearbetat stenmaterial, särskilt koncentrerat kring hyddan och anläggningarna, vilket kan tyda på att dessa användes som slagplatser/verkstäder. Totalt gjordes 120 fynd, mestadels i form av avfall från redskapstillverkning i kvarts, men även enstaka bitar slipad flinta, bergart och mylonit. Sex knivar, fyra kvartsskrapor, två knackstenar, en flintstickel, samt en avslagen egg från en slipad bergartsyxa, hör också till fynden.

Arkeologerna hoppas att undersökningen kan ge mer information om när boplatsen användes, om det finns fler hyddor/anläggningar på platsen och se vad föremålen kan berätta om kulturell tillhörighet och kontakter. Genom att studera benmaterial, brända fröer, makrofossiler och vedarter i jordprover finns chansen att få veta mer om vad man åt och hur man levde sitt liv för 5 000 år sedan.