Tidigare har vi berättat om kremeringen och den här gången ska vi titta närmare på pärlor. Hittills är merparten av de gravar vi undersökt från yngre järnåldern (cirka 550–1000 e.Kr). De pärlor som hittades i gravarna förknippas främst med kvinnors klädedräkt, de bars som halsband eller hängande mellan pärlspridare eller spännen.
Pärluppsättningarna bestod av enfärgade pärlor i olika färger som blått, rött, gult och orange eller polykroma (flerfärgade) som tillverkats av glasmassa. Även pärlornas form och storlek varierar där tunnformade med tillplattade ändar är vanligast. I Skandinavien finns spår av lokal pärltillverkning under vendeltiden, bland annat från Helgö och senare Birka, båda belägna i Mälaren.
Pärlor tillverkades genom att smält glas lindades runt en tunn metallstav och dekorerades med färgade glastrådar eller prickar. De blå pärlorna är vanligtvis tillverkade i en glasmassa som släpper igenom ljus medan t.ex röda och orangea pärlor är tillverkade i en glasmassa som är opak (ogenomskinlig).
Sannolikt kan pärlor ses som förmedlare av symboliska budskap genom färgval och mönster där det finns studier som tyder på att äldre kvinnors pärluppsättningar var större. Kanske betyder det att pärlornas färger och mönster representerar olika faser i livet, från övergången till ung kvinna eller flicka, barnafödande till äldre. Oavsett vilket var pärlor så pass viktiga att den avlidna smyckades med sina pärluppsättningar och de fick följa med på gravbålet för att därefter begravas tillsammans med resterna från kremationen. Trots den intensiva hettan på gravbålet är de pärlor som vi hittar i förvånansvärt bra skick. Pärlorna ger oss arkeologer värdefull kunskap om social status, hantverk och handelsnätverk med kontakter över stora delar av Europa och Mellanöstern.
