Gravfältet i Rogsta ger en allt tydligare bild av hur människor begravdes under yngre järnåldern. Genom arkeologiska fynd och naturvetenskapliga analyser kan forskarna nu rekonstruera delar av de ritualer som följde den dödes sista resa.
Undersökningen av gravarna i Rogsta har pågått ett bra tag och vi börjar få en god överblick över gravarnas tidsställning och innehåll. Merparten av gravarna är från yngre järnålder (550–1000 e.Kr) en betydligt mindre andel utgörs av gravar från äldre järnålder, 500 f.Kr-550 e.Kr. Det är idag omöjligt för oss arkeologer att veta exakt hur en begravningsritual gick till och vilka kulthandlingar som ingick. Det vi dock med bestämdhet vet är att de flesta kremerades och här följer en skildring kring hur kremering och begravning från yngre järnålder gick till. Beskrivningen bygger bl.a på tolkningar och rekonstruktioner av det arkeologiska källmaterialet och naturvetenskapliga analyser.
Resan till nästa värld
Vi vet så klart inte var de som är begravda i Rogsta dog men låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att de flesta dog hemma på gården. Vid ett dödsfall startade en lång kedja av rituella handlingar som i vissa fall verkar ha tagit mycket lång tid. Inledningsvis gjordes kroppen i ordning, tvättades och kläddes på, kanske kammades håret och männens skägg
Anhöriga bidrog på olika sätt genom att göra i ordning den avlidnes kläder, personliga utrustning och gravgåvor. Mat förbereddes som sannolikt intogs vid olika tillfällen under hela begravningsperioden och under rituella förtecken. Begravningen kan sägas ha bestått av olika faser och ritualer som syftade till att förbereda den döda inför resan till nästa värld.
När allt kring den döde var i ordning kan vi anta att kroppen transporterades från gården till gravfältet där platsen för bålet fanns. Som nämndes inledningsvis har de flesta kremerats och endast ett fåtal har fått en jordbegravning. Om det under järnåldern har funnits en religiös skillnad mellan att kremeras och jordbegravas är det i så fall kunskap som helt gått oss förlorad, vi kan endast konstatera att vissa personer inte kremerades men varför vet vi inte.
Hypoteser har av arkeologer och religionshistoriker förts fram om att de olika tillvägagångssätten handlar om synen på tillvaron i ett förmodat dödsrike. Där t.ex en kremering tyder på att själen rest till ett mer avlägset himmelskt dödsrike. Men om vi vänder blicken mot vår egen tid så både kremerar och jordfäster vi våra döda släktingar utan att det föreligger religiösa skillnader utan det handlar snarare om lokala traditioner.
Djur kremeras med de döda
Åter till Rogsta och bålet. Veden som använts för att bygga upp bålet har bestått av de träslag som växt i närheten av gravfältet dvs våra vanligaste träslag som tall, gran och olika sorters lövträd. Ofta har både hela vedstycken, grenar och kvistar använts för att bygga upp bålet. Det som är annorlunda med kremeringar under yngre järnålder är att andelen djur som har kremerats tillsammans med den avlidna ökar rejält. Från 500-talet sker en gradvis ökning och mot slutet av järnålder och speciellt kring övergången vendel–vikingatid kan gravar innehålla så mycket djurben att benfragmenten efter människa är svåra att identifiera.
De djur som vanligtvis ingått i begravningsritualerna är samma djur som funnits på gårdarna dvs hund, får eller get, nöt, svin, fågel och häst, där kombinationen hund, häst och (höns)fågel än så länge är vanligast bland Rogstas gravar. I begravningsritualen har djuren sannolikt haft olika rituella funktioner, där vissa som t.ex. get eller får och nöt utgjort ingredienser i rituella måltider och även fungerat som mat i den avlidnes fortsatta existens. Däremot har hundar och hästar haft en helt annan funktion och det verkar också som att de särskilt dödats inför själva kremeringen. Oftast påträffas hela hundar medan de delar av hästen som påträffas utgörs av dess hovar och huvud. Både hunden och hästen tolkas ha haft en roll som ledsagare och hjälpreda under färden till dödsriket.
Inför kremeringen så har således flera djur dödats och lagts på bålet tillsammans med den avlidna som även fått med sig en stor mängd föremål. Bålet som rimligtvis bör ha varit ganska stort för att rymma all begravningsrekvisita har tänts och därefter fått brinna ut.
Ovanligt med hela skelett
Efter att bålet brunnit ut och svalnat så har anhöriga börjat plocka runt med bålresterna som nu är ett svart lager som till stora delar består av träkol och av oss arkeologer kallat för brandlager. De anhöriga har valt ut delar av skelettet efter människan som har lagts i ett keramikkärl och då har särskilt delar av kraniet och kotor valts ut. Det är även relativt vanligt att delar av hundens skelett påträffas i kärlet. Stora delar av det mänskliga skelettet har plockats bort och deponerats på annat håll, var är okänt för oss. Vi kan endast konstatera att det är relativt ovanligt att hela skelettet efter människan påträffas.
Resterande delar av brandlagret har i de flesta fall fösts ihop till en mindre hög, vanligtvis cirka en meter i diameter. I Rogsta har man i flera fall lagt ner metallföremål i det här senare skedet av begravningsritualen i graven, föremål av metall var inte med på bålet. Kärlet med de brända benen har placerats på eller något nedgrävt i brandlagret.
Stensättningar och högar
Slutligen så täcks allting med flera lager av jord och sten. Stenar som läggs i prydliga cirklar kring kärlet, utvalda jämnstora stenar som bildar en heltäckande stenpackning och stenar i avvikande storlek som utgör gravens ytterkant. I Rogsta utgörs gravarna av stensättningar och högar där högarna har en tydligt välvd och vid form, cirka 0,6–0,9 meter höga och 7–9 meter i diameter och stensättningarna är något vidare och flackare.
En begravning under yngre järnålder har således bestått av en mängd olika ritualer där det som vi arkeologer undersöker utgörs av resterna efter kremationen, brandlagret. Framöver kommer vi bland annat att berätta mer om olika typer av föremål som vi hittar i gravarna, den osteologiska analysen som innebär att vår benexpert går igenom skelettmaterialet och skiljer djur från människa, bestämmer ålder och kön m.m.
