Frågan om de fattiga och om vem som skulle ta hand om de som inte kunde klara sig på egen hand har varit en följetong genom den svenska historien.
Ingen har önskat fattigdomen men organisationen av en lokal samhällsstruktur genom socknarna var bland annat ett svar på frågan om behovet av ett kollektivt ansvar – när inte det privata, genom familjen, mäktade lösa försörjningen av de som inte kunde arbeta. Det kristna budskapet innebar omsorg om de arma och lytta. Staten påverkade organisationen på lokal nivå genom en med tiden allt mer krävande lagstiftning.
Under 1700-talets befolkningsboom handlade det i fattigvårdssammanhang ofta om volymfrågor. Antalet människor på den svenska landsbygden ökade kraftigt. Vi talar om allmogens differentiering genom att många bondefamiljer fick en ekonomiskt starkare ställning – den blivande gruppen hemmansägare – medan samtidigt fler människor blev obesuttna. De obesuttna var i sin tur av olika slag. Gruppen av torpare växte och snart också backstugusittarna, ängvaktarna, statarna och andra utan egen jord. Trots att man inte ägde sin jordplätt kunde man oftast ändå försörja sig på egen hand; människor som levde på marginalen men var friska och arbetsdugliga kunde ändå överleva och sätta en ny generation till världen. Den som däremot blev kroniskt sjuk, hade ett handikapp eller helt enkelt blev gammal och orkeslös blev däremot helt enkelt fattig och beroende av den hjälp som gick att få. Det var den kategorin av människor som samhället på olika nivåer hade att hantera.
De stora nödåren 1772–1773 ledde till att mer än 100 000 människor dog i Sverige; man talar om ett befolkningstapp på ca 5 %. De svåra missväxtåren, med de olika epidemiska sjukdomar som följde, bidrog också till att många av de överlevande slogs ut. Lagen av år 1766 talade om socknarnas skyldighet att föda ”sina egna fattiga”, men man sa inte hur – det var upp till varje socken att bestämma om det skulle ske genom bygget av en fattigstuga, genom rotegång eller på annat sätt. Frågan om de fattiga blev alltså i första hand lokal.
Nöden i Gillberga
En av alla socknar där fattigvårdsfrågan länge kom att dominera sockenstämmans sammanträden var Gillberga i sydvästra Värmland. Nödåren i början av 1770-talet drabbade bygden hårt, något som beskrivs av Knut Lilljebjörn, uppvuxen på ett av socknens stora gods Odenstad. Han säger följande i sina memoarer Hågkomster (utgivna postumt 1862):
Allmogen måste för det mesta använda barkmjöl för sitt uppehälle. Stora flockar av uthungrade människor kringströko, och det hände ej sällan, att sådana funnos vid vägen, liggande döda på sin tomma tiggarpåse. I mina föräldrars hus kokades för kommande tiggare i en särskild gryta, som af tjänstefolket kallades kalfhagen för dess storleks skull. Epidemier av olika slag, i synnerhet rödsot, utbredde sig och gjorde en otrolig förödelse. Under missväxtåren 1772 och 1773 utdog på flere smärre hemmanslotter och torp hela innebyggarpersonalen. Så bortburos till grafven från ett torp under Odenstad inom tvenne veckor husbonde, matmoder, dräng och piga samt tvenne fullväxta döttrar.
Det går att följa befolkningsutvecklingen under de här åren genom kyrkoböckerna och allra enklast förstås genom de årsvis förda statistiska tabellerna, de som började föras på sockennivå (och andra, ”högre” nivåer) 1749. Antalet döda i Gillberga var 1770 59 personer, år 1771 65, år 1772 174, år 1773 140, år 1774 47 och 1775 38. Befolkningstalet för socknen uppgick år 1775 till 1 985 personer. I prästens kommentarer till tabellerna för år 1772 och 1773 talas om rötfeber och rödsot som de värsta epidemiska sjukdomarna. Många små barn gick åt under nödåren – men så var det i och för sig också mer normala år.
Fattigvårdens organisation
Frågan om de fattiga stod traditionellt på sockenstämmans agenda men kom, som en följd av den akuta nöden och följderna av den under kommande år, att få ett betydligt större diskussionsutrymme under 1770- och 1780-talen. Från att man framför allt hade diskuterat underhåll till och rotegång för enskilda individer kom fattigvården på ett mer övergripande sätt upp på bordet vid en vinterstämma i Gillberga år 1776, typiskt nog efter en rundfråga från landshövdingen om hur de olika socknarnas efterlevt den statliga fattigförordningens bestämmelser.
Landshövdingen rekommenderade också att man skulle inrätta fattighus/sjukhus. I sitt svar på frågan redogör de styrande i socknen för det rådande läget, med rotegång men också med att man i bygden höll på att samla in medel för ett fattigsjukhus. I stort sett var man nöjd med sina insatser och påpekade i protokollet att de fattiga trivs bättre med att skötas av sina anhöriga i socknen än att vistas i ett ”publikt hus” (alltså en fattigstuga), där de inte får daglig och jämn omvårdnad. I och med detta konstaterade man att det i stort sett var bra som det var.
Vi får också reda på att systemet byggde på rotegång, med en ”godkänd” grupp av fattiga med ”ID-handling” – detta i form av en numrerad fattigbricka, som varje fattighjon hade fastsydd på kläderna. Däremot fanns det ”en hop fattiga Fader- och Moderlösa barn” som gick omkring i socknen och tiggde där de kunde. De stod helt utanför understödssystemet.
Brandtal och ökat fattigvårdsansvar
Problemet med fattiga som stod utanför den rådande ordningen var tydligen så stort att man, trots de lugnande beskeden till landshövdingen, insåg att en förändring måste komma till stånd. Initiativet till en nyordning togs av en av bygdens ”starka män”, kyrkoföreståndaren och vice häradshövdingen Gudmund Erik Löwenhielm (1735-1816) på gården Skäggebol. Vid den efterföljande stämman 1776 fick han med sig församlingen på en ny och betydligt mer ambitiös ordning, som i ett slag skulle ungefär tredubbla volymen av människor som socknens bofasta invånare skulle ta ansvar för. Man får inblick i problematiken när man i protokollet säger att de olika byarna genom ett utökat fast fördelningssystem skulle slippa att få besök av många gånger fler än 50 tiggare på en gång.
Enligt de statistiska tabellerna för 1775 uppgick det totala antalet fattiga i socknen till 134 (knappt 7 % av den totala befolkningen). ”Volymproblemet” ville man lösa genom en fysisk besiktning av samtliga fattiga till pingst 1776. De som hade godkända behov av hjälp skulle inroteras, medan de med någon arbetsförmåga skulle vägras fattigvårdsplats, liksom barn som väntade på jord att ärva. När besiktningen väl genomförts namnges i det aktuella stämmoprotokollet 13 personer, som ansågs vara för friska för hjälp. De fick en månad på sig att skaffa arbetsförtjänst på någon gård.
Frågan om hur man skulle göra med barnen var den besvärligaste. Det blev en huvudpunkt i det tal till församlingen som Gudmund Erik Löwenhielm höll om vikten av att ta hand om de fattiga. Talets innehåll och mening skulle kunna sammanfattas med de i vår tid kända statsministerorden: Öppna era hjärtan! Löwenhielm talade om den kristliga och samhälleliga plikten att hjälpa de utsatta, framförallt de många föräldralösa barnen. Följande kan vara värt att citera ur protokollets referat av talet:
/Sockenmännen har nu sett/ dessa oskyldiga tygelfritt upwäxa i sjelfswåld och odygder, at under kringstrykande i bygden wara utsatte i deras blotta nakna tillstånd för äfventyrande af hälsa och lif i kiöld och owäder, jemte fattiga mödrars rinnande ögon öfver sine oskyldige barns uselhet och elände samt deras egen torftighet och wanmackt.
En beslutad åtgärd, utöver den mer ambitiösa roteringen, blev att också skaffa en läsmästare som skulle undervisa de fattiga barnen i Gillberga.
Fattigskolan och en solidarisk rotering
I stort verkar det nya systemet till en början ha fungerat. Detta med en fattigskola visade sig dock svårt att genomföra, trots den påbörjade rekryteringen av en läsmästare. Det passiva motståndet mot en så ”onödig” utgift som en skola bröts först 1782, när biskopen var på visitation i Gillberga. Löwenhielm tog då sin chans att trumfa igenom beslutet. Med ett nytt tal, till såväl biskopen och andra utsocknes honoratiores som sockenmenigheten som åhörare, pekade han på att besluten om fattigskolan tagits men ännu inte verkställts. Löwenhielm fick biskopens kraftfulla stöd och i det sammanhanget var det inte lönt för gillbergabönderna att sätta sig till motvärn längre. Året därpå startade också verkligen den första fattigskolan i Gillberga, den som utgjorde embryot till såväl 1820-talets sockenskola som till folkskolan från 1840-talet och framåt.
Nödläget under 1770-talet ledde alltså fram till åtgärder, där gamla budgetramar sprängdes och där samtliga hemman i socknen fick vara med och dela bördan i skötseln av de fattiga. Motståndet fanns förstås och i ett beslut 1777 talas om att rotar ibland vägrade att ta emot en tilldelad fattig – skedde detta skulle han eller hon överflyttas till någon som var villig att ta emot, men då skulle kostnaden ändå uttaxeras från den tredskande roten.
Vem var rätt fattig?
Frågan om fattigvården var het över hela landet. Den kom att fortsätta vara så också framöver, i takt med en växande befolkning i stort men också i tillväxten av de fattiga som kategori. Det var viktigt att särskilja vem som var berättigad till stöd – vem som var ”rätt” fattig. Det skedde genom en analys av skälen till fattigdomen, där de som fick skylla sig själva – genom drickande, kortspel eller något liknande moraliskt fördärvligt beteende –inte heller skulle få något stöd från socknen. År 1788 kom också den statliga förordningen om att de fattiga skulle försörjas av den socken där de senast varit skattskrivna.
Det blev sedan ett kattrakande om tolkningen av fattigkriterierna och en kamp också mellan de fattiga själva om vem som skulle få de åtråvärda platserna som fattighjon. Systemet ledde bland annat till att socknens egna fattiga kunde enrolleras för att rent fysiskt jaga ut andra som inte hörde till bygden. Man talar, åtminstone i Värmland, om s k ståtarkungar, som hade den av lokalsamhället sanktionerade auktoriteten att hålla borta utsocknes tiggare. Systemet med att låta en utsatt grupp ”lösa” sin situation genom ”självsanering” har vi sett åter och åter igen genom historien. Förordningen från 1788 kom också att leda till den s k fattigskjutsen, som innebar att socknar som tvistade om vem som hade ansvaret för något fattighjon forslade denne bortom gränsen, samtidigt som man försökte få sin rätt i att slippa ansvar genom prövning i domstol.
1780-talets backlash
I Gillberga kom fattigvårdsfrågan också upp till diskussion vid åtskilliga tillfällen även efter 1770-talets ambitionshöjning. En första bredsida mot Gudmund Erik Löwenhielms ”öppna hjärtan”-reform kom redan vid oktoberstämman 1786 och då genom en skrivelse från godsägaren och hovjunkaren Crispin Löwenhielm (1739–1809), som snart skulle komma att överta socknens största gods, Björnö, och därigenom var en högst betydande person i socknen. Crispin var yngre bror till Gudmund Erik och försökte nu att helt rasera dennes fattigvårdskonstruktion. Den nye ägaren till Björnö ville att man helt skulle avskaffa fattigroteringen, som han ansåg aldrig skulle kunna bli rättvis och som dessutom skulle kunna leda till ”lättja” bland de fattiga. Istället förordade han ett privat system med allmosor till de fattiga. Det var alltså en återgång till ett slags patron-klient-förhållande som han verkar ha eftersträvat. Trots broderns (och andras) protester fick Crispin Löwenhielm den gången också med sig stämman, dock med det tillägget att man därtill ville genomföra bygget av en fattigstuga.
Effekterna av de nya signalerna kom tämligen direkt. Våren 1787 tog kyrkoherden upp frågan vid stämman om att många rotar efter det tagna beslutet raskt hade avvisat sina fattighjon, som därefter bara hade kunnat leva på att tigga under vintern och våren. Det var nu frågan om hur deras liv kunde räddas under ett hårt år, menade kyrkoherden. Hösten 1787 gjorde man sedan en slags kompromiss som innebar att fattigroteringen visserligen skulle vara kvar, men att granskningen av de fattiga skulle bli hårdare. I ett svep minskade man därigenom volymen av fattighjon inom systemet från 64 till 23. Frågan är vad det löste. Våren 1788 tog kyrkoherden upp frågan om att de som blivit avhysta nu saknade allt, inklusive ”nödiga kläder” att skyla sig med.
Diskussionen fortsätter
Och så där håller det på, år efter år, med kraftiga motsättningar, också efter bröderna Löwenhielms tid, om fattigvården och om vem som skulle ta ansvaret för den. Socknen/det allmänna eller enskilda jordägare/släktingar? Med tiden kom en av ”lösningarna” att bli att expanderade bruksorter eller större gods med behov av arbetskraft också åtog sig ett eget fattigvårdsansvar, vid sidan av socknens, detta efter särskild kontraktsskrivning med det allmänna. I Gillberga inrättades också en särskild fattigkassa vid den s k Gillberga brunn, som sedan 1760-talet var en av Värmlands mest populära societetsanläggningar för hälsa och välbefinnande. Man samlade in pengar bland de som hade råd och gav understöd till behövande, i den allmosans anda som Crispin Löwenhielm förordat.
Åren 1808–1809 var nya svåra år, som ledde fram till nya häftiga stämmodiskussioner i Gillberga om vad man kunde och borde göra. Ett särskilt sockenorgan, fattigdirektionen, tillkom, och fattigsädsmagasinets verksamhet utökades. Och så där håller det sedan på, 1800-talet igenom, med att lappa och laga det lokala systemet för vården av de fattiga på olika sätt.
Fattigvårdens samhällseffekter
Fattigvården var en stor fråga i Gillberga, liksom i hela det övriga agrara Sverige. Det finns skäl att hävda att det var framförallt den frågans komplexitet som tvingade fram systemet med de nya kommunerna, som ersatte socknarna från 1863 och framåt. Genom historien har frågan om människors ansvar för varandra varit viktig och den kanske enskilt mest betydelsefulla faktorn för skapandet av samhällsfunktioner – som socknar, som kommuner, som stater – överhuvudtaget. I diskussionen om fattigvården som den återspeglas på sockenstämmonivå kan man, till sist, urskilja några frågor som vi möjligen känner igen också från senare tider och andra sammanhang:
- Vilka kriterier avgör rätten till hjälp? (Handikapp, ålder, ursprung etc)
- Vem skall stå för hjälpen – det privata eller det offentliga?
- Vad kan krävas av den som får hjälp (arbetsplikt?)
- Hjälpens nivåer och eventuella tidsbegränsningar?
- Frågan om huruvida det är budgeten eller behovet som skall avgöra frågan om hur många människor som skall hjälpas?
Kan vi, månne, lära oss något av det förflutna?
Peter Olausson
Universitetslektor i historia
Karlstads universitet
Referenser
Gillberga kyrkoarkiv (Värmlandsarkiv, Karlstad) – befolkningsstatistiska tabeller, sockenstämmoprotokoll.
Erland Hofsten: Svensk befolkningshistoria. Några grunddrag i utvecklingen från 1750. Stockholm 1986.
Tom Hultkrantz – Peter Olausson (ed): I enens rike. En sockenbok om Gillberga i västra Värmland. Gillberga 1993.
Åsa Karlsson (ed): Den svenska socknen. Riksarkivets årsbok 2016.
Knut och Henrik Lilljebjörn: Hågkomster. Stockholm 1862, 1865.
Peter Olausson: ”Rotehjonet och döden. Fattigdomens betydelse för socknarnas formering” (I: Karlsson, Den svenska socknen 2016)
