En del fynd skapar lättare bilder från hur livet var i staden. Veckans utgrävning i Kalmar har fortsatt på gården västerut. Här hade ett av barnen tappat sin favoritleksak för mer än ett halvt årtusende sedan.

Medeltida stenläggning med en rännsten mot grannen i öster (bildens vänstra sida). I högra kanten skymtar en källargrund. Foto: Arkeologerna CC BY

Granngården i väster

Förra veckans undersökning ägde rum på ett område med bland annat stenläggningar som vi tolkade som gårdsytor. Nu har vi fortsatt västerut till grannen som också haft en stensatt gårdsplan, med en rännsten i öster. Stenläggningen anslöt i väster till en källarförsedd byggnad, vilken vi kommer att undersöka under nästa vecka. När man byggde källaren, som troligen tillhört ett sten- eller tegelhus, ersattes ett tidigare trähus på platsen. Fynden från bakgårdarna ger ytterligare fantasieggande inblickar i kalmarbornas vardagsliv för mer än 500 år sedan.

Stenläggningen täckte bland annat en stengrund till en äldre träbyggnad (bildens vänstra sida). Foto: Arkeologerna CC BY

En vinare

För sisådär 600 år sedan tappade ett barn i Kalmar sin lilla leksak. Den består av ett mellanfotsben av gris som man borrat ett litet hål i. Genom hålet har ett eller två snören trätts och som sedan snurrats hårt.  När man sedan dragit kraftigt i snörena har benet snurrat snabbt och ett vinande ljud skapades. Upprepade dylika läten har säkert på ett effektivt sätt kunnat irritera någon av de vuxna på gården. Denna typ av ljudredskap är känd redan från förhistorisk tid och varianter har använts bland annat i Baltikum långt fram i tid. Det har också tolkats att vinarna ibland kan ha haft en magisk betydelse.

En så kallad vinare, som kunde ge ljud ifrån sig, tappad av ett barn i Kalmar för kanske 600 år sedan. Foto: Arkeologerna CC BY

Förlorad sten

En vacker slipad infattningssten i bergkristall påträffades på gårdsplanen. Den har en oval form och har troligen suttit fästad i en fingerring eller möjligen på ett dräktspänne. Fingerringar var det vanligaste smycket under medeltid och bars av både män och kvinnor. Stenen har en platt undersida och är förhållandevis stor. Har den suttit på en fingerring kan man tänka sig att ringen burits utanpå handsken. Olika stenar betraktades inte bara vara vackra utan ansågs också kunna ge bäraren tur eller skydd mot till exempel sjukdomar och onda makter. Slipade infattningsstenar av bergkristall har bland annat hittats på Eketorp på Öland. Troligen gick man till guldsmeden och lät sätta in en ny sten i sin guld- eller silverring.

Infattningssten i bergkristall från en ring eller ett smycke. Foto: Arkeologerna CC BY

Spår av textilarbete

Två av föremålen berättar om textilarbete på gården under 1200–1300- talet. Det ena fyndet utgörs av en liten sländtrissa i bränd lera. För att kunna spinna tråd manuellt hade man en pinne (ten) som man satte en trissa på. Denna skulle ge tyngd och kraft åt den rotation som krävdes för att tvinna tråden. Man fäste tråden i pinnen och genom att sedan hålla i trådens ände och få rotation på trissan så tvinnades garnfibrerna samman till en slitstark tråd. Denna kunde sedan användas för vävnad eller sömnad. Det andra föremålet är av ben som slipats. Man kan tydligt se små tunna fåror utmed den ena sidan. Vi tror att föremålet skulle kunna vara en skälkniv eller möjligen en bandkniv. Kanske kan någon av er läsare hjälpa oss? En skälkniv användes för att hålla isär trådarna i det så kallade skälet, den triangelformade öppningen i själva varpen, på en bandvävstol. Bandväsvtolar användes för att väva vackra band till bland annat bälten, väskor och klädedräkter.

En sländtrissa i bränd lera. Foto: Arkeologerna CC BY

En möjlig skälkniv från bandvävning. Foto: Arkeologerna CC BY

Ett elegant knivskaft

Ett skaft i horn eller ben från en liten kniv hittades i tomtgränsen. Skaftet har en inristad punktcirkelornamentik och en linjedekor, vilken påminner om det som finns på kammarna under medeltiden. Ägaren har råkat bryta av knivbladet och skaftet har spruckit i samband med detta. Därefter har man inte funnit det värt att laga den, varför den kasserats.

Ett vackert ornerat knivskaft. Foto: Arkeologerna CC BY