Resultaten från undersökningen av Vårfrukyrkan i Skänninge har varit överväldigande. Tydliga tecken på att sakristian ursprungligen var tänkt att byggas, men i ett senare skede, visas av murlivsförtagningen på den östligaste strävpelaren. Därmed möjliggjordes utbyggnaden av sakristians östra vägg, där de båda murverken bands samman som ett blixtlås. Om utbyggnaden genomfördes ett, tio eller femtio år efter kyrkans färdigställande vet vi inte, men ett mynt från 1350/60-talet indikerar att den var i bruk då.

Det norra vapenhuset och Vårfrukapellet, som också ingick i längan utmed kyrkan norra sida, uppfördes något senare. Härifrån finns också mynt från 1300-talets mitt.

Den östligaste strävpelaren är den bäst bevarade av alla på den norra sidan. På dess västra sida syns fortfarande spåren efter ett av de två kryssvalv som utgjort tak i sakristian. Även i kyrkväggen kan valvet anas en meter ovanför en eventuell avlastningsbåge. Vidare arbeten och tolkningar av olika spår i kyrkans nordvägg kommer att genomföras senare då insidans puts avlägsnas.
Vapenhuset låg längst till vänster på bilden, kapellet i mitten medan sakristian utgjorde den högra halvan av byggnaden.
En konsol till sakristians kryssvalv sitter fortfarande kvar i kyrkmuren.
De tydliga spåren efter valvbågen från den tidigare välvda öppningen mellan kyrkan och Vårfrukapellet.
Utanför Vårfrukyrkans nordportal fanns tidigare ett vapenhus. Runt portalen kan också anas spår efter valvslagning. I förgrunden syns ett parti av den stenlagda gårdsplanen, från tiden då vapenhuset hade rivits.