En aspekt som slog oss när vi började ta bort all vegetation som täckte det vikingatida gravfältet i Sylta var den stora mängden sten som fanns inom fornlämningen. Ja, på håll kunde man nästa få uppfattningen att vi skulle undersöka en stenig, och kanske inte så lockande moränbacke. Men efter idogt arbete i sensommarvärmen började gravarna framträda allt tydligare, frilagda från grästorv och rötter från de många trädstubbarna.
Många omsorgsfullt byggda runda stensättningar
De flesta gravar var det som vi i vår arkeologiska jargong kallar för runda stensättningar, det vill säga att överbyggnaderna som täckte begravningarna bestod av stenar, som hade lagts tätt ihop i en rund och ganska låg stenformation. Oftast fanns en kantkedja, en krets av stenar utmed gravarnas kanter, och innanför denna hade man helt enkelt lagt ytterligare stenar.
Det är ganska uppenbart att begravningsritualerna omgärdades av mycket omsorg från de sörjande. Förutom att gravarna oftast var perfekt runda har man lagt stor möda vid urvalet av stenarna. För oss var detta särskilt tydligt i en grupp av närliggande gravar, där lika stora stenar med flacka sidor utåt ingick i kantkedjorna. Att bygga gravar med omsorg var troligen ett sätt att visa sin vördnad för döda släktningar, och samtidigt skapa bestående och vackra minnesmärken som kommande generationer kunde förhålla sig till.
Ett strävsamt arbete
Byggnadsmaterialet till gravarnas överbyggnad har man troligen hämtat från de närliggande omgivningarna. Sten är ju ett tungt och otympligt material, och det fanns inget incitament för att frakta detta över stora avstånd, när tillgången var mycket god runtom gravkullen. Därmed inte sagt att det var enkelt. Vid undersökningen märkte vi själva hur svårt det var att få loss stenarna, som ofta var inkilade mot varandra. Spett var faktiskt ett verktyg vi använde flitigt i Sylta! Och de största stenarna hade vi aldrig kunnat få bort utan tillgång till grävmaskin.
Ett tungt arbete var det förstås redan under vikingatid, när gravbyggandet fick genomföras med träkäppar, muskelkraft, dragdjur och förmodligen en och annan svordom.
Omfånget av arbetsinsatserna kopplade till varje begravning framgår också om vi ägnar oss åt lite enkel matematik. Gravarna i sylta var mellan 2 och 7 meter i diameter och ofta 0,3 meter höga, vilket motsvarar cirka 1 000–20 000 kilo sten per grav. Inte blygsamma mängder direkt…! Vilken slutsats kan man då dra av detta? Jo, hatten av för de strävsamma Syltaborna, som mitt i sorgearbetet inte tvekade att kavla upp ärmarna!
