En aspekt som slog oss när vi började ta bort all vegetation som täckte det vikingatida gravfältet i Sylta var den stora mängden sten som fanns inom fornlämningen. Ja, på håll kunde man nästa få uppfattningen att vi skulle undersöka en stenig, och kanske inte så lockande moränbacke. Men efter idogt arbete i sensommarvärmen började gravarna framträda allt tydligare, frilagda från grästorv och rötter från de många trädstubbarna.

Översikt över gravfältet

”Oj vad stenigt det var här”, tänkte vi först när vegetationen över gravfältet hade tagits bort. Foto Arkeologerna CC BY

Många omsorgsfullt byggda runda stensättningar

De flesta gravar var det som vi i vår arkeologiska jargong kallar för runda stensättningar, det vill säga att överbyggnaderna som täckte begravningarna bestod av stenar, som hade lagts tätt ihop i en rund och ganska låg stenformation. Oftast fanns en kantkedja, en krets av stenar utmed gravarnas kanter, och innanför denna hade man helt enkelt lagt ytterligare stenar.

En arkeolog gräver ut en grav i Sylta

Pågående undersökning av en grav i Sylta. I detta fall har samtliga stenar tagits bort, förutom de som ingick i kantkedjan. Foto Arkeologerna CC BY

Det är ganska uppenbart att begravningsritualerna omgärdades av mycket omsorg från de sörjande. Förutom att gravarna oftast var perfekt runda har man lagt stor möda vid urvalet av stenarna. För oss var detta särskilt tydligt i en grupp av närliggande gravar, där lika stora stenar med flacka sidor utåt ingick i kantkedjorna. Att bygga gravar med omsorg var troligen ett sätt att visa sin vördnad för döda släktningar, och samtidigt skapa bestående och vackra minnesmärken som kommande generationer kunde förhålla sig till.

En mindre grav på gravfältet

En av gravfältets minsta gravar, med en omsorgsfullt byggd kantkedja. Foto Arkeologerna CC BY

Ett strävsamt arbete

Byggnadsmaterialet till gravarnas överbyggnad har man troligen hämtat från de närliggande omgivningarna. Sten är ju ett tungt och otympligt material, och det fanns inget incitament för att frakta detta över stora avstånd, när tillgången var mycket god runtom gravkullen. Därmed inte sagt att det var enkelt. Vid undersökningen märkte vi själva hur svårt det var att få loss stenarna, som ofta var inkilade mot varandra. Spett var faktiskt ett verktyg vi använde flitigt i Sylta! Och de största stenarna hade vi aldrig kunnat få bort utan tillgång till grävmaskin.

En arkeolog undersöker en grav

”Ni arkeologer jobbar väl mest med pensel”, får vi höra ibland. ”Visst…”. Foto Arkeologerna CC BY

Ett tungt arbete var det förstås redan under vikingatid, när gravbyggandet fick genomföras med träkäppar, muskelkraft, dragdjur och förmodligen en och annan svordom.

Omfånget av arbetsinsatserna kopplade till varje begravning framgår också om vi ägnar oss åt lite enkel matematik. Gravarna i sylta var mellan 2 och 7 meter i diameter och ofta 0,3 meter höga, vilket motsvarar cirka 1 000–20 000 kilo sten per grav. Inte blygsamma mängder direkt…! Vilken slutsats kan man då dra av detta? Jo, hatten av för de strävsamma Syltaborna, som mitt i sorgearbetet inte tvekade att kavla upp ärmarna!

Gravfältet sett från sidan

Att undersöka denna grav, en av de största i Sylta, blev en riktig svettig historia. Under det första lagret av stora stenar fanns… ett till lager av lika stora stenar. Tungt för oss, lika tungt för Syltaborna under vikingatid. Foto Arkeologerna CC BY