Minns du matlagningsstationen med kokgrop, grop och härd, som låg på rad intill varandra? Nu har vår arkeobotaniker Jens Heimdahl avslöjat vad som en gång anrättats i detta utomhuskök, genom att analyser jord från kokgropen.
– Jorden lade jag i en hink med vatten. Då flöt lätta saker upp till ytan medan stenar, grus och sand föll till botten. Sedan hällde jag vattnet i en sikt, ett metallsåll med fyrkantiga små hål, berättar Jens Heimdahl.
Det som sedan fanns kvar var i sikten var organiskt material från nu levande djur och växter, till exempel kokong från daggmask och rottrådar – men också forntida spår.
– Jag upptäckte förkolnad säd, djurben, fiskben och lera, berättar Jens.
Ibland kan man se med blotta ögat vad det är för sädeskorn, ibland behövs stereolupp, ett slags mikroskop, som förstorar mellan sex och hundra gånger.
– Sädeskornen var skalkorn, vete, och havre. De brända och obrända djurbenen kom från tamdjur som man slaktat. Här fanns också fågelben, som troligen kommer från höna, säger Jens.
Den brända leran i kokgropen kan vara spår efter lera som man paketerat exempelvis fisk i, för att den inte skulle koka sönder i kokgropen.
Än vet vi inte hur gammalt detta ”utomhuskök” är, men möjligen är det från vikingatiden (800-1050 e. Kr).
– Jag tror inte att matresterna är från ett tillfälle, utan den här kokgropen har använts upprepade gånger, säger Jens.
Frågan är varför man valt att laga mat utomhus, och inte inne i bostadshusen eller kokhusen. Kanske behövde man en extra matlagningsugn om man fick många gäster?
– Det kan också ha varit en särskild sorts rätt som man helst tillagade i just kokgropar, säger Jens Heimdahl.
