Nu är rapporten om storgården i Norrtil klar! Den finns digitalt och resultaten sammanfattas också i en populärvetenskaplig sammanfattning.

Gården i Norrtil, eller Til som den hette på medeltiden, låg på en höjd strax utanför Sigtuna, med utsikt över Garnsviken. Både gårdens struktur och överdådiga fynd avslöjar att ägarna hört till en aristokratisk krets kring kungens män.

De första byggnaderna uppfördes under 700-talet, under vendeltiden. Då låg en normalgård här, men under vikingatidens slut, ungefär vid samma tid som staden Sigtuna grundades på 970-talet, förändrades allt. Nu blev Norrtil en storgård, med ett stort hushåll utöver kärnfamiljen. Här bodde också pigor, drängar och säsongsarbetare. Storhetstiden fortsatte in i medeltiden, då en av rikets mäktigaste män, Torgils Knutsson, ägde gården. Vid hans död 1306 testamenterades Norrtil till gråbrödramunkarna på Riddarholmen i Stockholm, och snart därefter upphörde storgården att existera. Tiden framöver arrenderade (hyrde) bönder marken för att få bruka den, men inga byggnader fanns längre kvar på det gamla gårdsläget.

Så här kan gården i Norrtil ha tett sig från nordost under 1100-talet. 3D-visualisering av Arkeologerna.

Förutom att belysa hur gården utvecklats från 700-talet fram till 1300-talet, har arkeologerna fördjupat sig i kunskap om människorna som bodde och vistades här. Hur avspeglar sig invånarnas sociala tillhörighet i gårdens struktur, näringar, hantverk och fynd?

Men till att börja med – hur kan man se att Norrtil var en storgård mellan 1000-talet och 1200-talen? Någon hall, alltså en byggnad för representation och kult som ofta finns på storgårdar, låg inte här. Men det finna många andra tecken.

– Läget i landskapet utmärker ofta en storgård, att den ligger på en höjd. I Norrtils fall är det också mängden byggnader som visar att det varit en storgård. Normalgårdar kan också ha många hus, men i Norrtil kan man se att den fysiska gestaltningen är planlagd i en geometrisk struktur, berättar biträdande projektledaren Lena Beronius Jörpeland.

Man kan alltså upptäcka sociala skillnader på gården, genom att studera var byggnaderna placerats. Högst upp på höjden låg ett stort hus på 200 kvadratmeter under medeltiden, med ett kokhus intill. Det var gårdsägarens bostad, eller kanske en fogdes.

Nedanför dessa byggnader låg bostadshus och aktivitetsytor där tjänstefolket höll till. Där har man ägnat sig åt hantverk till husbehov och matlagning.

Allra längst ned i slänten låg ekonomibyggnader, som stall och förråd.

– Kanske speglar detta hur gårdarna såg ut i staden Sigtuna vid samma tid? Där har man sett hur gårdens byggnader har varit indelade i funktionella zoner, med bodar närmast gatan, hantverk och matlagning har skett innanför och längst in på tomten har en hallbyggnad funnits, säger Lena Beronius Jörpeland.

Precis i början av den arkeologiska undersökningen misstänkte Lena Beronius Jörpeland att de hittat ytterligare en markör som visar att Norrtil varit en storgård – nämligen en källare. När marken banats av syntes en stor kvadratisk nedgrävning med svart fyllning i slänten. Men ”källaren” hade inga stenklädda väggar, och det visade sig vara något helt annat.

– Längst ned i botten fanns spår efter ett yngre och ett äldre grophus, som varit i bruk under 900-talet. Grophus är en byggnad där man grävt ned golvytan, så att gropens väggar fungerar som husets väggar. Golvytan låg ungefär 1 ½ meter under marknivån. I samband med att man byggde det äldsta grophuset deponerade man i rituellt syfte ett likarmat spänne, berättar Lena Beronius Jörpeland.

I ett av grophusen hade ett likarmat spänne offrats under vikingatiden. Foto: Arkeologerna.

Jämfört med andra undersökta grophus, till exempel i Gamla Uppsala, är det här mycket större, ungefär 20 kvadratmeter och mycket djupare. På golvet hittades en mängd keramik, omkring hälften av vad som påträffades totalt på hela gården. Det var stora skärvor dessutom, och frågan restes om grophuset inte kunde vara ett krukmakeri! Men när keramiken analyserats visade det sig att det var matskorpor på den, vilket faktiskt gav en ledtråd till vad huset använts till.

– I botten av grophuset fanns en raserad ugn med skörbränd sten. Och från huset och fem meter västerut löpte en grävd stensatt luftkanal som var en meter bred. Troligen har grophuset använts som ett vikingatida tork- och rökhus. Det finns motsvarigheter i England, där man torkat korn i hus med rökkanal, berättar Lena Beronius Jörpeland.

När rök- och torkhuset tjänat ut på 1000-talet fylldes gropen igen och yngre byggnader uppfördes på platsen.

Två förslag på hur rök- och torkhuset kan ha sett ut. Teckning: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild.

Något annat som avspeglar storgården är så klart det rikliga fyndmaterialet. Till exempel en sländtrissa av glas som kan ha importerats från Danmark och ett bysantinskt silvermynt som gjorts om till hänge.

Exklusiva föremål som sländtrissa av glas, bysantinskt mynt omgjort till hänge, förgyllt beslag och skärva av venetiansk/ italiensk emaljdekorerad bägare. Foto: Arkeologerna.

– Jag vill lyfta fram fyndmaterialet som helhet, som är en rik kunskapskälla och vittnesbörd över de som levt och verkat på gården, säger projektledaren Anton Seiler.

Men om Anton Seiler ändå ska välja ut ett enskilt föremål väljer han ett mycket vackert beslag av förgyllt silver, som föreställer en kvinnlig gestalt som bär en sköld och kanske en stav. Den låg i grästorven strax intill en av gårdens rituella ytor, där man offrat föremål till gudarna.

Man tappar nästan andan när man ser detta sagolika fynd från Norrtil. Är det en sköldmö? Foto: Arkeologerna.

– Det är ett mästerverk! Det är litet, stiliserat och inte helt lätt att tolka. Men den förmedlar många intryck på ett subtilt sätt, här finns rörelse och mystik. Det är pyttelitet, bara fyra centimeter stort. Det märks att hantverkaren, i likhet med stora konstnärer, valt att fokusera på det som är väsentligt, menar Anton Seiler.

Beslag som föreställer en sköldmö har hittats tidigare, men inte just det här formspråket – det är unikt och inga andra paralleller finns.

– Det är möjligt att sköldmön varit ett spänne från början, det finns spår på baksidan som visar att något tagits bort. Det verkar som att föremålet varit i omlopp länge, eftersom fötterna och ansiktet är slitna, säger Anton Seiler.

Vem som helst ägde inte ett sådant här beslag under vikingatiden, och fyndet har tydlig koppling till aristokratin. Och det är inte konstigt med tanke på att gårdsägaren måste ha ingått i olika sociala nätverk i samhällets övre skikt. Sigtuna grundades av kungamakten i slutet av 900-talet och man kan ana Norrtils kopplingar till både staden och kungen.

– En silverring som vi hittade påminner formmässigt om guldringar från Sigtuna som man i forskningen har tolkat som gåvor i samband med allianser mellan storman och kung. Att den här ringen är av silver kan möjligen avspegla en rangordning inom aristokratin, säger Anton Seiler.

Kan silverringen vara ett tecken på att ägaren ingått en allians med kungen? Foto: Max Jahrehorn/Oxider AB

Sigtuna grundas som en kristen stad, och invånarna i Norrtil är inte sena att assimileras i den nya tron.

– Det finns flera tecken på att de snabbt övergick till kristendomen, bland annat ser vi det på föremål med kristen symbolik, exempelvis ett par så kallade paradisspännen, och de runstenar med kors som restes i närheten av gården, berättar Anton Seiler.

Vilken kvalitet! Här syns två nycklar, piksporre, paradisspännet med två hjortar som står och dricker, remdelare samt skrinbeslag. Foto: Arkeologerna, förutom den korsformade remdelaren, stora nyckeln samt piksporren som fotats av Max Jahrehorn/Oxider AB.

Ett annat indicium på att Norrtil hörde nära samman med Sigtuna är att det inte fanns någon metallverkstad på gården. Det kan ha berott på att gårdsinnehavaren fått en tomt i staden av kungen, och att metallföremålen tillverkats där.

Men höjdarna i Norrtil verkar inte ha tillhört en aristokrati med anor djupt ner i järnåldern, det märks på att gården inte var en storgård under vendeltiden.

– Storgårdsägarna i Norrtil är förmodligen smarta nykomlingar på den aristokratiska arenan, individer väl anpassade till det nya samhället som växer fram under övergången från vikingatid till medeltiden, menar Anton Seiler.