Få växter är så starkt förknippade med klassisk trädgårdskonst, medelhavskänsla och antik feeling som lavendel. Känslan av lavendel kan sägas utgöra en kulmen av påståendet ”munkarna introducerade trädgårdskulturen”. Det vill säga: Först var det barbari; alla slogs, åt stubbar och kissade. Sen kom munkarna med Kristus, lavendel och stämsång.
Eftersom klostren betraktades som den antika kulturens bevarare utgick man från att lavendeln var en romersk grej från början. Romarna gillade ju bad, och lavendeln är en badkrydda. Rimligt. Ända sedan 1800-talet har konstnärer utsmyckat sina målningar av romerska idyller med lavendel – än idag är lavendeln vanlig rekvisita i filmer där skådisar bär toga.
Problemet är att det här är hittepå. Romarna kände visserligen till olika sorters lavendel eftersom dessa växter vilda runt medelhavet, men de gillade den inget vidare. Den lukade konstigt och avfärdades som ointressant. För det andra var lavendeln en nyhet i Nordeuropa på 1200- och 1300-talet, långt efter det att klostren och kristendomen etablerades.
Just perioden 1200- och 1300 kännetecknas av en helt annan kulturinfluens. Under denna tid påverkades det kristna Europa starkt av den arabiska kultur som levde kvar på iberiska halvön. Böcker översattes från arabiska och spreds i klostren och hoven, och aristokratins kök influerades av arabisk mat- och dryckeskultur. Det är här vi finner lavendeln. Den var verkligen både en mat- och badkrydda, men från en helt annan kulturell sfär än den romerska. Nordeuropéerna var först tveksamma till det här med bad, som man förknippade med dåligheter och synd. Det dröjde till senmedeltiden innan lavendeln började användas så här, men som matkrydda användes den tidigt. Från senare källor vet vi också att lavendel bland annat användes som ölkrydda.
I Sverige har lavendelfrö påträffats i klosterköket S:t Olofs konvent i Skänninge, från 1300-talet. Uppenbarligen hade den spridits hit då och troligen användes den främst i matlagningen. Lavendeln i Skänninge är också ett exempel på att Sverige inte automatiskt ska ses som en avkrok i Europa, dit allting kom senare. Men den här gången hade den antika traditionerna inte spridits med kristendomen, utan islam.
