Under den medeltida bebyggelsen i Pryssgården framträder ett virrvarr av korsande, mörka linjer i den sandiga marken. De så kallade årderspåren är märken efter jordbearbetning med ett redskap som sett likadant ut sedan bronsåldern. Innan plogen slog igenom var det årdret som användes av bönderna för att förbereda jorden för sådd.
När matjord och äldre odlingslager grävts bort i Pryssgården kommer vi ned till den gula, lite grusiga sanden, där spåren av områdets omfattande förhistoriska bebyggelse syns som mörka fläckar mot undergrunden. Mellan stolphål, gropar och eldstäder framkommer på vissa ytor också kluster av smala linjer som till en början ser ut att gå planlöst kors och tvärs över varandra. De mörka linjerna i sanden är årderspår – märken efter så kallad ärjning, det vill säga plöjning med årder. Årdret, som föregick plogen som jordbearbetningsredskap, har en mycket gammal historia och förekommer som motiv redan på bronsålderns hällristningar.
Plogen infördes i Sverige först under medeltidens början (1000-1200-tal), men i östra Sverige användes årder långt fram i historisk tid. Till skillnad från en plog, som vänder jorden, rispar årdret bara fåror i marken. Det innebär att man måste ärja tätt, men också bearbeta jorden åt olika håll, för att luckra upp den. Det skapar de karaktäristiska korsande spåren i marken, där årdret gått ned i sanden under matjorden.
Tvärt emot det första röriga intrycket kan dock spårens riktning och förhållande till varandra säga oss en hel del om åkerytorna som odlats. När en åker togs upp första gången har man ärjat marken med långa fåror som ligger parallellt med varandra över hela ytan. Här i Pryssgården kan vi ana att varje fåra lagts ungefär 25-30 centimeter från den förra – kanske relaterat till den gamla måttenheten fot? Sedan har man ärjat i kors, på skrå mot den första riktningen – så kallad kryssärjning. På vissa ytor kan vi tydligt se att de kryssande fårorna ligger över de parallella linjerna, eftersom de dragit med sig ljus sand som ligger ovanpå de mörka linjerna i botten. Det ger en ögonblicksbild av vardagsarbetet på en gård. Ytorna med kryssärjning visar att vi befinner oss mitt på en åkeryta.
Hur stora var då dessa åkrar? Vi kan komma med några kvalificerade uppskattningar. En god antydan ger ett par ytor där vi hittat tätt liggande, parallella årderspår med få kryssande linjer. Spåren sträcker sig drygt tio meter i nord-sydlig riktning innan de svänger av svagt åt öst. Att årderspåren här ligger så tätt och åt samma håll tyder på att vi troligen hittat kanten av en åker. Cirka nio meter öster om den förmodade åkerkanten ligger ytterligare en yta med täta, parallella årderspår. Om spåren är samtida med varandra innebär det att vi försiktigt kan uppskatta en åkers storlek till omkring 9 x 10 meter, det vill säga knappt hundra kvadratmeter. De förhistoriska och tidigmedeltida åkrarna var markant mindre än vi kanske föreställer oss idag.
Hur gamla är då odlingslämningarna? Det är en fråga som återstår att svara på. Vissa av årderspåren ligger under bebyggelselämningar från 1200-talet, vilket innebär att de i varje fall är äldre än så. I anslutning till dem finns också två huslämningar, som förmodligen båda hör till perioden yngre järnålder – äldsta medeltid. Åkrarna låg normalt nära husen, och hör därför sannolikt till någon av dessa bebyggelser. Det skulle datera odlingen till samma period, uppskattningsvis 500–1100 e. Kr.
