Fem keltiska kulhalsringar hittades när ett av landets stora järnåldersgravfält med 500 gravar grävdes ut vid Gärstadverket i Linköping. 

På en höjd alldeles vid en vik nära sjön Roxen låg den plats där järnåldersmänniskorna begravde sina döda för 2000 år sedan. Inom området som undersöktes 2014 fanns ett 50-tal stensättningar och ovanpå dem, i dem bland stenarna och under fanns drygt 200 brandgravar.

En av krukorna som användes till att lägga de dödas ben i efter kremering.

Många fina fynd, bland annat fem kulhalsringar hittades inom ett begränsat område. Arkeologerna har också funnit bältestillbehör, synålar, och dräktspännen (fibulor) av brons och järn liksom ett omfattande keramikmaterial med miniatyrkärl och gravurnor.

Gravarna anlades under förromersk järnålder, 400 f Kr–år 0, men bygdegravfältet har varit i bruk även under äldre romersk järnålder, 0-200 e Kr. Som intensivast användes troligen platsen mellan 150 f Kr och år 0.

Gärstad har tidigare varit föremål för arkeologiskt intresse, på 1970-80-talen undersöktes ett 11 000 kvadratmeter stort område och då hittades bland annat 300 gravar och två keltiska kulhalsringar. Vid en förundersökning 2009 hittades även ett svärd.

Totalt har 500 brandgravar grävts ut på området vilket gör det till det största undersökta gravfältet från förromersk järnålder-romersk järnålder i Sverige.

Vanligt med kremering

Under stensättningarna var det ibland tätt med gravgömmor. Foto: Johan Stenvall (CC BY)

Järnåldern var en omvälvande period, klimatet försämrades och blev kallare, samtidigt som det socialt och ekonomiskt skiktade samhället fördjupades. De flesta människor var bönder och höll boskap, men det uppstod också en sorts elit i samhället. Samtidigt som järn började användas allt mer förändrades även gravskicket.

Människor kremerades i större utsträckning än tidigare under bronsåldern och vi har hittat många spår efter begravningsritualer i Gärstad.

Ställde ut mat till de döda

Ett bikärl, ett litet miniatyrkärl som användes att lägga mat i till den döde.

Samtliga gravar vi hittat innehöll kremerade ben. Den döde brändes på bål i sina kläder och ägodelar av järn följde med i elden. Efter att elden falnat samlades de brända benen ihop och järnföremålen togs tillvara. Benen lades ner i en grop på bålplatsen eller i en benbehållare av keramik, ibland i en hartstätad svepask, som grävdes ner. Kärlen av keramik var särskilt tillverkade med avsikt att användas som gravurnor och inte i hushållet. Överst på de brända benen, eller bredvid kärlet placerades personens ägodelar, föremål av brons och järn.

De närstående samlades också och intog en gemensam måltid vid graven. Vid måltiden hälldes maten upp i mindre keramikkärl och koppar som var tillverkade för ändamålet. I de små kärlen har vi kunnat se spår efter vegetabilier men även kött. Vid vissa tillfällen lades brödliknade bakverk ned i gropen bland den avlidnes ben eller i gravurnan. Mat placerades ibland i ett litet kärl som ställdes på marken bland gravarna, som ett matoffer.

Spår av en samhällselit?

En av kulhalsringarna som påträffades på gravfältet.

Bältestillbehör framkom i ett flertal gravgömmor. Foto: Peter Zetterlund (CC BY)

Några av de finaste fynden från undersökningen 2014 är de fem kulhalsringarna. De är ovanliga och det tyder på att de som begravdes här var individer från ett högre socialt skikt i samhället. Kanske utmärkte de sig inte genom hantverk eller odling utan på ett annat sätt. Ett annat iögonfallande drag är avsaknaden av redskap som gravgåvor, bortsett från en skära och sex synålar. Däremot dominerar dräkttillbehör som bältestillbehör och fibulor.

På  200-talet upphör spåren av människorna som gravlades här. Ungefär samtidigt anlades en boplats med gårdar precis intill, något som tyder på att samhällets struktur förändrades. Den gamla gravplatsen övergavs och glömdes bort.

Läs mer om undersökningen och ladda ner rapporten här.