Anundshög och Ströbohög är förmodligen Västmanlands mest kända gravhögar. De utgör monumentala minnesmärken som någon gång under yngre järnålder restes över individer som varit prominenta i regionen, och varför inte för att dessutom markera omvälvande skeenden i samtiden. Dessa mytomspunna och manifesta gravar i all ära, låt oss nu fokusera på två, visserligen mindre men ändå ytterst intressanta högar som berörs av våra undersökningar utmed den södra sidan av E18.
Avvikande inslag på gravfältet
Runda stensättningar är den vanligaste gravformen vid det stora gravfältet vid Viby/Norrtuna, men i den norra utkanten har det från början funnits två högar. Dessa är mycket avvikande inslag inom gravplatsen, både på grund av betydligt större dimensioner och eftersom de byggts på ett helt annat sätt. Den ena högen ska undersökas under hösten, den andra är nu helt borttagen efter sex veckor intensivt arbete. Kära läsare, låt oss fokusera på den sistnämnda!
Jord, sten och forntida cement
Högen var drygt 14 meter i diameter, en meter hög och extremt välbevarad. Dess mantel bestod av uppskattningsvis 70 kubikmeter av mycket hård lera som innehöll betydande mängder skärvig sten, enstaka obrända djurben och även små malstenar. Ja, även om inte alla analyser är färdiga ännu är vi ganska säkra på att man återanvänt jord från en närliggande boplats som byggnadsmaterial. En av våra målsättningar är att utreda om detta skett avsiktligt, kanske i rituellt och symboliskt syfte, eller om valet av jord beror på rent praktiska aspekter.
Centralt i graven dolde jordmanteln ett kärnröse, omgivet av en krets av större stenar. Hela denna stenkonstruktion var utförd med mycket omsorg och skicklighet. Här kan vi exempelvis nämna att stenarna hade fogats samman med lera som måste ha varit blötlagd vid byggnationen, som någon form av forntida cement helt enkelt.
För våra sifferintresserade läsare kan vi också avslöja att rösets vikt har varit drygt 10 ton. Och då har vi inte räknat med de stora stenarna som bildade oregelbundna ovala formationer utanför kärnröset, och vars funktion är än så länge okänd. Mycket sten var det sammanlagt.
Vi är förstås inte helt opartiska men vi vill ändå hävda att alla element i högen tillsammans bildar inte mindre än ett gravarkitektoniskt mästerverk.
Spår efter kremeringen
Under och utanför kärnröset hittade vi rester av brandbålet, där den döda individen kremerats inför sin resa till ett annat liv. Kilovis med brända ben avslöjar att flera djur ingått i gravgodset, troligen som nyttodjur eller färdkost. På marken låg även välbevarade och korslagda stycken av träkol, spår av själva bålkonstruktionen. Vedartsanalyser kommer så småningom att avslöja vilket typ av virke som man valt vid kremeringen.
I mitten av kärnröset fann vi också en platt sten som gravbyggarna hade lagt över väl utvalda delar av de kremerade resterna, en locksten som vi brukar säga i vår arkeologiska jargong. Och därunder låg… ”Ja, vad låg under stenen? Och hittade ni några föremål i graven?” utropar ni unisont!
En ofantligt stor källa till ny kunskap
Tålamod är en dygd, och på samma sätt som vi fått vänta flera veckor för att komma åt högens inre, ber vi om att få återkomma med ett annat blogginlägg, för att så småningom berätta om gravens väl dolda hemligheter. Ledtrådar är tidig vendeltid, en kärleksförknippad färg och havslevande däggdjur…
Det är sällan högar med större dimensioner blir föremål för arkeologiska undersökningar. Vi är helt övertygade om att de två högarna i Viby/Norrtuna kommer att bli nyckelobjekt för att belysa gravfältets tillkomsthistoria, begravningsritualer, symbolik, sociala förhållanden i bygden och kontaktnät i Västmanland för drygt 1400 år sedan.
Undersökningen vid Viby/Norrtuna tar en kort paus under augusti. Vi återupptar undersökningen i september och då kavlar vi upp ärmarna och ger oss i kast med gravhög nummer två!
