Efter tre månaders fältarbete och 550 forntida anläggningar – nu avslutas den arkeologiska undersökningen i Hedkammen. Flera metallföremål som handsmidda järnspikar och en liten dekordetalj i kopparlegering hittades på boplatsen. Även ett stort antal stensättningar undersöktes och i en av dessa fanns en ring av järn och brända ben.
Vi har nu kommit till slutet av fältarbetet här på Hedkammen söder om Bureå. Under tre månader har vi hittat mer än vad vi förväntade oss, och då hade vi ändå höga förhoppningar efter tidigare års förundersökningar på platsen och de forskningsundersökningar som genomfördes i området på 1990-talet. Från totalt 40 anläggningar från förundersökningarna på de två fornlämningarna L1939:5850 (”Hedkammen norra”) och L2024:617 (”Hedkammen södra”), har vi nu fått fram 550. Och vi har faktiskt hunnit undersöka alla.
Sedan det senaste blogginlägget har vi påträffat flera metallföremål. Vi har bland annat hittat ett litet föremål i kopparlegering som skulle kunna vara en dekoration av kläder. Det hittades intill en kokgrop på det södra området, på den naturligt skapade terrass där vi har flest lämningar.
Vi har också hittat metall i form av handsmidda spikar och andra järndetaljer i en husgrund som låg vid Harrsjöns strandvall. Husgrunden i sig är spännande eftersom den, liksom ytterligare husgrunder på det södra området, ligger på ett lerlager, eller ett lager med finkornig silt, som placerats på platsen för att jämna till den ursprungliga markytan. I husgrunden där järnspikarna påträffades, har vi utöver syllstenar också hittat en timmerstock delvis inbäddad i ”leran”. Vi har dateringar som sträcker sig från 500 f.Kr. till 1400-talet e. Kr. och de här huslämningarna hör förmodligen till den senare delen av tidsspannet. Vi har även hittat andra metallföremål i gravfältet uppe på åsryggen.
När vi började undersökningen i juni hade vi fyra kända stensättningar som var väl synliga ovanför lingonris och mossa. Ingen av dem har haft några spår efter mänskliga kvarlevor, även om de har nedgrävnignar för obrända människokroppar. Det gör att vi har tvekat att kalla dem för gravar. Frånvaron av ben kan bero på dåliga bevararandeförhållanden, men det kan också handla om att ingen människa begravdes i de här stensättningarna. Vi pratar om en befolkning som troligen tillbringade en stor del av sin tid på havet för att fiska och jaga, och det är inte säkert att alla kom tillbaka om de blev överraskade av dåligt väder. Det kan vara gravmonument efter människor som aldrig kom hem. Vi har inte heller hittat några gravgåvor i de fyra stensättningarna…men så började vi titta noggrant på drönarfotografierna.
Det fanns tendenser till små runda stensättningar i den steniga moränmarken, som skulle kunna vara mindre gravar, och faktiskt – en av dessa innehöll brända ben (ännu inte klarlagt om det är från människa) och i en annan påträffades en fingerring (eller annan ring) av järn.
Gravarna ligger på en höjd av ungefär 30 meter över dagens havsnivå, vilket i relation till landhöjningen motsvarar sen bronsålder eller tidig järnålder. När vi började titta närmare på utrymmet mellan de fyra stora stensättningarna hittade vi också en yta där större stenar rensats bort och där den kvarvarande stenen är hårt packad och markytan lägre än omgivningen, detta tolkar vi som en väg som går mellan stensättningarna och den vägen fortsätter även längre västerut på åsen, utanför vårt undersökningsområde.
En annan ny kunskap som vi har fått de senaste veckorna är att Harrsjön med ganska stor säkerhet förvandlats till sjö redan innan 500 f.Kr. Mätningar av Harrsjöns botten vid Harrsjöbäckens utlopp (pasströskeln) från sjön visar att utloppet låg på en höjd av omkring 26 meter över dagens havsnivå. Hamnläget med bryggfundament på Norra hedkammen användes först när Harrsjön förvandlats till insjö på grund av landhöjningen. Den tänkta Harrsjölagunen, med en koppling via ett sund till Bottenviken fanns inte när människor skapade de första hamnplatserna på norra Hedkammen. Det kan vi nu se med noggrann inmätning av den orörda sjöbotten.
Tidigare arkeologer (och jag själv, måste jag erkänna), reflekterade inte över att utloppet har grävts ut vid dikningen av sjön och att höjdkurvorna på dagens kartor inte stämmer överens med vad som var fallet då, för 2 500 år sedan. Ett bevis för att arkeologi är en process där vi hela tiden jobbar för att komma närmare sanningen och att gamla uppfattningar kan komma att revideras.
Nu ligger undersökningsområdet öde och tomt. Manskapsvagnarna har fraktats bort och arkeologerna i gänget här på Hedkammen har åkt hem, och i flera fall åkt vidare till andra uppdrag, eller till fortsatta universitetsutbildningar. En fantastisk sommar och ett mycket intressant fältarbete har nått sitt slut. Men det finns fortfarande mycket spännande kvar att vänta på!
Vi ser till exempel med spänning fram emot alla analysresultat: kol-14-dateringar, analyser av pollenkärnor från Harrsjöns botten och från en näraliggande myr till undersökningsområdet, den osteologiska analysen av alla ben, analyserna av makrofossilprover och lipidprover. Resultaten från dem kommer att ge oss goda förutsättningar att göra tolkningar av platsens historia och betydelse. Återstår för oss nyfikna att vänta.
/Olof Östlund, Skellefteå museum
Foton: Skellefteå museum och Arkeologerna
