Vid den nyligen slutförda undersökningen på Berga äng har två färdvägar kunnat avtäckas efter att först ha identifierats vid en förundersökning utförd av Östergötlands museum.
Vägarna är framförallt uppbyggda av så kallad skärvsten som är en restprodukt från bruket att använda stenar som värmemagasin vid matlagning, men bitvis används även opåverkad sten samt större stenar längs med som avgränsande kantstenar. Mellan kantstenarna är vägen cirka 2,4 meter bred. Ett mått som definieras i tidiga romerska lagar (troligen som minimum) för raksträckor. Var vägen kurvig så skulle den vara dubbelt så bred.
Den längsta av de bägge vägarna dyker först upp i syd vid den konstgjorda Bergadammen där ett vad över Tinnerbäcken får antas ha legat. Därifrån fortsätter den norrut mot en höjd med ett gravfält på. Sannolikt så sammanstrålar den här med den andra färdvägen som i närheten kommer in från sydöst.
Vägen i området närmast Tinnerbäcken hade ett grundskikt helt uppbyggt av tätt lagda 0,5-0,8 meter stora moränblock, hela 5st i bredd(!). Ovanpå dessa låg 2-3 skift av skärvsten. Troligen har man uppfört denna otroligt massiva konstruktion för att området närmast bäcken under perioder varit extra sankt, förslagsvis under vår och höstfloder. Konstruktionen bar den drygt 20 ton tunga grävmvaskinen utan att det blev någon som helst sättning i packningen. Maskinen sjönk inte ned en millimeter!
Vid den slutliga undersökningen av vägen med grävmaskin visade sig vissa partier av vägen vara bredare än vad vi kunde se efter handrensningen. Som bredast var vägen upp emot 4 meter närmast boplatsen samt vid den massiva delen närmast Tinnerbäcken. Under schaktningen hittades också ytterligare tre stora underliggare (större stenar med en konkav sida där säd och andra växtdelar malts och mortlats genom att rulla och stöta med en rund sten, en så kallad malstenslöpare) som använts som kantstenar, och ytterligare en handfull malstenslöpare. I vägens bottenskikt, ned mot lerundergrunden, hittades också obrända djurben som tillsammans med överbyggda härdar förhoppningsvis kommer ge ett mycket bra dateringsunderlag.
Ett landskap som tagits i anspråk
Vägen är i sig ännu ej daterad men mellan dammen och gravfältet så passeras utkanten på ett boplatsområde som har kunnat kol-14 dateras till 180 f.Kr.–420 e.Kr. Århundradena efter Kristi födelse brukar kallas för romersk järnålder. Under den här perioden är influenserna från romarriket som starkast, det inkluderar även ett begynnande intresse för vägbyggande som hör samman med stora sociala förändringar och en växande organisering och maktkoncentration inom Linköpingsregionen. Arkeologiska undersökningar har tidigare visat att ett nät av bitvis stenlagda vägar band ihop stormännen och deras gårdar i östra Linköping; från Tornby till Mörtlösa. Det är förmodligen i denna kontext vägarna i Berga äng ska ses.
Ola Lindgren & Linus Hagberg
Läs mer:
Petersson, M. (2011). Ett nät av vägar. Arkeologi i Östergötland 2011
Lundberg, A. (2009). Vägar i landskapet. I Räf, E (red.). Kalleerstad. En gård bland många andra. Östergötlands Länsmuseum
Två äldre järnåldersboplatser utanför Linköping | Arkeologerna
