I tidigare blogginlägg har vi bland annat berättat om några vapenrelaterade fynd, hur det ytomfattande kolluviet har bildats, samt spåren efter den matlagning som tagit plats i sluttningen ovan Dynnebäckens lopp. Sammantaget ger det bilden av en långvarig mänsklig aktivitet på platsen.
Utefter dateringar av fynden vi hittat, men också kol 14-dateringar, vet vi att människan etablerat sig på platsen redan under de första århundradena efter Kristi födelse, för att sedan vara bofast in i 700-talet. Efter det saknas spår av mänsklig aktivitet i det närmaste helt.
Hur har då den forntida bebyggelsen i Knästorp sett ut? Ja, det är en fråga som vi arbetar intensivt med för stunden, när vi nu banat av merparten av all matjord inom de båda delområdena norr om väg 108. Det tredje och sista delområdet som är beläget söder om vägen påbörjar vi om några veckor. Även om det återstår ett idogt arbete med att finrensa ytor och dokumentera de lämningar vi funnit spår av, så kan vi redan nu konstatera att det i forna tider åtminstone funnits 15–20 hus på platsen. Husen har naturligtvis inte varit stående samtidigt utan har tvärtemot uppförts vid olika tidpunkter inom boplatsens cirka 600-åriga brukningstid. Några hus överlappar varandra, vilket naturligtvis med all önskvärd tydlighet säger oss att de har varit i bruk vid olika tidpunkter.
Rekonstruktion av en järnåldersgård. Illustration Staffan Hyll.
Eftersom byggnadsmaterialet till största del bestod av trä och lera, så var husen inte heller särskilt beständiga och vi kan förvänta oss att de varit i bruk under uppskattningsvis 40–100 år innan de varit i så dåligt skick att de ödelagts. Som brukligt i det skånska fullåkerslandskapet rör det sig inte om några stående ruiner vi hittar, utan istället hålen efter de resta trästockar som har burit upp taken i husen. Ovan mark finns det sällan något som avslöjar platsen för ett järnåldershus, i alla fall inte för blotta ögat. Det är först när vi schaktar bort all matjord som brukats i modern tid, som vi kan dokumentera var husen har legat och hur de har sett ut. Matjorden utgörs ju av omrörd och brukad jord, men under denna kommer vi ner till en marknivå som är en geologisk bildning opåverkad av människan. Denna opåverkade markyta benämner vi på arkeologspråk steril eller alv och den utmärker sig oftast genom en betydligt ljusare och jämnare färg, inte sällan i gul eller grå nyans.
Det är på denna nivå vi kan identifiera de hål som människan grävt i olika syften i forna tider – det kan röra sig om gropar grävda för att täkta lera eller göra sig av med avfall i, eller just hål som grävts för att placera en högrest trästock i, med syfte att bära upp husets tak. När sedan trästocken, eller stolpen om man vill, förmultnat och huset raserats så fylls håligheten igen med den betydligt mörkare (dåtida) matjorden. Hålen utmärker sig därmed tydligt som mörka fläckar i den i övrigt ljusare alven. Hål som grävts för att resa trästockar i benämner vi på arkeologspråk rätt och slätt stolphål. Hushållsavfall såsom trasiga keramikkärl, djurben (efter måltider) eller träkol från eldstäder följer ofta med den jord som fyller exempelvis ett stolphål i samband med att ett hus raseras. Djurben och träkol kan vi analysera och genom kol 14-metoden få svar på när man har bott på platsen.
Det är alltså de konstruktionselement som grävts ned under den forntida marknivån vi oftast kan fånga arkeologiskt, åtminstone inom skånskt område. Det rör sig som sagt inte om stående ruiner efter ståtliga byggnader som man kan beskåda på sydligare breddgrader. Men även om våra lämningar rent visuellt inte uppfattas som lika tilltalande som lämningarna efter ett romerskt bad, en villa eller en amfiteater i Italien, så kan de trots det ge oss mycket information om människan som har bott på platsen och hur man valde att konstruera sina hus.
Precis som så mycket annat gick det mode även i hur husen skulle se ut. Ett hus från stenåldern skiljer sig väsentligt åt från ett hus som uppförts under järnålder, avseende såväl konstruktion som storlek och vad man har haft för sig i dem. De flesta av de hus vi finner i Knästorp är av den under järnålder vanligaste byggnadstypen, det vill säga en så kallad treskeppig konstruktion. Det innebär att husen varit konstruerade så att taket burits upp av två parallellt löpande rader av kraftiga jordgrävda stolpar, medan ytterväggarna konstruerats av jämförelsevis mindre jordgrävda stolpar (se figur). Vanligtvis gjorde man sedan en flätverkskonstruktion av vidjor som fick tjäna som yttervägg. För att skydda mot väder och vind klinade man på uppslammad lera på flätverket. När leran sedan fick soltorka blev det hårt och tjänade som ett fullgott tätskikt. Begreppet treskeppig konstruktion syftar på de sammanhängande utrymmen, eller korridorer om man så vill, som avdelas av stolpraderna och som till antalet kan räknas till tre.
Eftersom stolparna i ytterväggarna inte skulle bära särskilt mycket vikt så grävdes de inte heller ned så djupt i marken. Av den anledningen har spåren efter dem inte alltid bevarats för eftervärlden – inte sällan har de grunda stolphålen förstörts av sentida jordbruk och fyllningarna blandats med jorden i ploglagret. Ofta är det därför endast spåren efter den inre takbärande konstruktionen som vi hittar vid arkeologiska undersökningar, då dessa hål har grävts djupare och anlagts mer gediget för att kunna bära vikten av taket i husen. Så är också fallet i Knästorp där vi nästan uteslutande kunnat dokumentera den inre takbärande konstruktionen, medan spåren av väggarna inte bevarats. En förklaring till det är naturligtvis att flera av husen på platsen har anlagts på höjdlägen, varifrån det skyddande matjordstäcket successivt eroderat nedför slänterna (se tidigare blogg om kolluvium). Ett återstående tunt matjordstäcke har naturligtvis inneburit att plogen har nått djupare ned i alven och då förstört de ytligast grundlagda anläggningstyperna, såsom väggstolphål eller eldstäder, som man oftast konstruerade på den forntida marknivån.
Flera av de hus vi hittat spåren av är väldigt långa, uppemot 30–35 meter. På grund av undersökningsområdets långsmala sträckning är det dessvärre så att vi endast i vissa fall kan undersöka husen i sin helhet. I flera fall fortsätter de förmodligen utanför undersökningsområdet, inte minst söderut under dagens väg 108. Trots det kan vi utifrån konstruktionerna och husens planlösning avgöra att flertalet härrör från folkvandringstid och vendeltid, medan några förmodligen är något äldre än så. I vissa fall hittar vi dubblerade stolpsättningar som visar att man har bytt ut dåligt virke och i viss mån utfört reparationer. I några fall kan vi också se att man har byggt om eller byggt till husen, det vill säga att man förlängt dem med ytterligare en sektion (se figur).
I andra fall kan en olikartad stolpsättning i husets olika delar avslöja olika funktioner, exempelvis att man haft stallade kreatur i den ena delen, boningshus i en annan, köksdel i en tredje osv. För att dra sådana slutsatser har vi ofta stor nytta av att analysera jordprover och att kartera förekomst av förkolnade sädeskorn och fröer, men också genom att kartlägga förekomst av parasiter och insekter. Eftersom vi av budgetskäl endast har möjlighet att utföra ett begränsat antal analyser, så är det viktigt att vi är noggranna när det kommer till att prioritera vilka vi ska analysera – vilka prover har störst potential att ge oss så mycket information som möjligt? Analysarbetet är också tidskrävande, vilket innebär att vi sällan får några svar under den tid vi arbetar i fält. Istället är det först några månader senare som bilden av husens och platsens karaktär växer fram på allvar.
Även om vi i skrivande stund har fångat spåren av 15–20 hus så förväntar vi oss att hitta ännu fler. Om några veckor ska vi nämligen påbörja arbetet söder om väg 108, på den tidigare omnämnda höjdplatån som inte minst utmärkt sig genom förhöjda fosfatvärden. Vår förhoppning är att här finna spår efter ett riktigt stort hus, värdigt det manifesta läget högst upp på krönet. Vi får förhoppningsvis anledning att återkomma med spännande uppdateringar i denna fråga framöver!
