Det hörs väl på namnen att man under stenåldern hade redskap i just sten, under bronsåldern redskap i brons och att man följaktligen under järnåldern istället valde att tillverka dem i just järn? Nja, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Nedan återkommer vi till varför.
När vi pratar om verktyg i flinta associerar många till de estetiskt tilltalande och hantverksmässigt högkvalitativa redskap som framställts under stenåldern, exempelvis yxor, dolkar och skäror. Under stenåldern tillverkades alla redskap som användes för vardagsgöromål i sten, företrädesvis i flinta men också i bergart, bland annat beroende på vilket material som fanns att tillgå. Däremot förekom ingen redskapstillverkning i metall vid denna tid, åtminstone inte inom vårt område, därav benämningen ”Stenåldern”. På kontinenten tillverkades däremot tidigt praktfulla metallföremål som förmodligen utgjort förlagor till vissa av de redskap som flintsmederna högg till under den senare delen av stenåldern.
Metallföremål var skrytföremål
Den egentliga metalltiden inleds i vårt område med bronsåldern, cirka 1700 f.Kr. Även om denna tidsperiod fått namn efter materialet brons, så tillverkades en majoritet av de redskap som användes till de dagliga göromålen fortsatt i flinta och bergart. Metallerna var så pass exklusiva och eftertraktade att det huvudsakligen var samhällets övre skikt som hade möjlighet att tillskansa sig dem. Flera av redskapen i brons kom förmodligen heller aldrig att nyttjas till praktiska sysslor utan tjänade istället som skrytföremål, det vill säga för att skylta med sin ekonomiska status. När det till exempel var tal om att skrapa rent hudar, stycka kött eller snida högg man fortsatt till lämpliga bruksföremål i flinta – ett inom skånskt område generellt lättillgängligt och tacksamt material som inte krävde några omfattande insatser, varken för att samla in eller hugga till. Eftersom man nu hade metallföremål att skryta med så fanns inte längre samma behov av högkvalitativt flinthantverk. Istället fokuserade man på att få till enkla och funktionsdugliga skärande eggar eller retuscherade skrapor, vilka sällan var särskilt estetiskt tilltalande.
Under järnåldern ökade successivt metallens betydelse i samhället och med järnets intåg så blir bruket av redskap i metall vida spritt. Det är nu inte enbart samhällets övre skikt som har möjlighet att nyttja det nya materialet, utan istället ett bredare samhällsskikt som också omfattat mer vanliga jordbrukande gårdar, eller ”medelsvenssons” om man vill. Kunskapen om utvinnings- och framställningsprocess samt framförallt smideshantverket är även den mer utbredd och ett större antal hantverkare har varit verksamma. En del har förmodligen varit professionella och rört sig mellan olika marknader, handelsplatser eller gårdar för att erbjuda sina tjänster, medan enklare föremål såsom spik, nitar, knivblad, öglor et cetera till viss del kan ha tillverkats av arbetskraft på gårdarna.
Flinta vanligt på boplatser
I samband med flera undersökningar av järnåldersboplatser har vi under senare år haft möjligheten att analysera förekomsten av redskapstillverkning i flinta. Resultaten har visat att flintan, paradoxalt nog, inte sällan utgör den största fyndmaterialskategorin även på förhistoriska metalltida boplatser i Skåne. Detta innebär inte att flintan nödvändigtvis varit det huvudsakliga redskapsmaterialet – åtminstone vad avser järnålders senare faser – men på grund av materialens olikartade beskaffenhet (sten bevaras, medan järn bryts ned, rostar och pulvriseras) är det ofta flintan vi hittar i störst antal. Huvudsakligen är det enklare verktyg som använts för vardagsgöromål som järnåldersmänniskan tillverkat. På vissa håll har vi kunnat avgöra att redskapen endast brukats vid ett fåtal tillfällen varefter de kasserats.
Den rikliga tillgången på råmaterialet i de skånska markerna, i kombination med att det gick snabbt att hugga till ett funktionsdugligt, om än inte estetiskt tilltalande, redskap har förmodligen resulterat i att en slit-och-släng-mentalitet vuxit fram. En analys av spridningsmönster, dvs inom vilka delar av boplatserna som vi hittar spåren efter flinthantverket, visar att det troligen är vissa grupper av invånarna som varit nödgade att ta till flintan. Järnålderssamhället var på flera plan hierarkiskt strukturerat – det var stora skillnader mellan de välbärgade som hade rättigheter att bruka större landområden och de som utgjorde arbetskraft utan egen mark att bruka. De senare tjänstgjorde ofta på de välbärgade gårdarna och flera kan ha tvingats att göra så. Slavhandeln var ett utbrett fenomen i järnålderssamhället och genom etablerade handelsrutter kunde slavar från kontinenten ”köpas” och slutligen hamna på de skånska gårdarna.
En arbetshypotes är att det kan vara just de obemedlade slavarna, som inte haft tillgång till redskap i metall, som istället sett möjligheterna med den för skånskt vidkommande rikligt förekommande flintan. Slavar utgjorde förvisso ingen homogen social grupp, men gemensamt för flertalet av dem var att de levde med mer eller mindre kraftigt inskränkta rättigheter. Fick man inte äga eller handha metallredskap kan flintan ha utgjort ett viktigt ersättningsmaterial för tillverkning och reparation av eventuella personliga ägodelar och för processandet av föda.
Eftersom mycket talar för att det har funnits en välbärgad storgård på platsen, så har vi anledning att misstänka att det också funnits en tjänstgörande ofri arbetskraft på platsen. Undersökningsområdet norr om väg 108 och väster om Dynnebäcken har förmodligen utgjort en avlägsen del av gårdsområdet, och på sådana har det ofta bedrivits olika typer av hantverk och vardagliga aktiviteter, något vi också kunnat se i slänten ned mot bäcken (se bl a tidigare blogg om kolluvium). Vi har därför goda förutsättningar att fördjupa analysen och att förhoppningsvis öka kunskapen kring bruket av flinta på järnåldersbosättningar. Förra veckan diskuterade vi dessa frågor med Bo Knarrström (BWK Consulting) då han bistod vid den påbörjade undersökningen av slänten ned mot Dynnebäcken. Vid en genomgång av det då insamlade flintmaterialet konstaterade han att merparten av flintavslagen och redskapen tillverkats med en teknologi som är karaktäristisk för det arbetssätt som järnålderns flintsmeder tillämpat. Det är glädjande att vi kommer att få ett omfattande material att analysera, vilket ger oss i grunden goda förutsättningar för att nå spännande resultat.
Forskningen om bruket av flinta under järnåldern är förvisso ännu i sin linda, men klart är att det varit betydligt mer utbrett än vad vi tidigare trott. Vår förhoppning är att undersökningen i Knästorp kan bli en viktig pusselbit som kan ge oss en utökad insikt i hur utbrett bruket har varit, vem som tillverkat redskapen i flinta och i vilka syften dessa har använts.
