2016

UV Uppsala, Rapport 2009:13. Arkeologisk undersökning. Vid forn-Tämnarens strand från stenålder till tidig medeltid. Uppland, Harbo socken, Harbo-Smedsbo 1:31, RAÄ 264 m.fl.

Niclas Björck, Svante Forenius, Lena Grandin och Ole Stilborg

När ett nytt bostadsområde skulle uppföras vid Smedsbo i Harbo visade det sig att det i marken dolde sig spår efter många generationer av människor. I form av socknens ursprungliga namn, harir, är namnet känt sedan 1312, den nuvarande namnformen, Harbo, blir allmän först under 1500-talet. Harbo anses ha sitt namn, dialektordet har i betydelsen stenig mark, från den steniga terräng som ligger mellan kyrkan och gården Viby. Det bostadsområde som var orsaken till den nu utförda arkeologiska undersökningen ligger också i en backe som mer än väl gjorde skäl för tillnamnet, har. Inom det över ett hektar stora området fanns, trots att det var stenigt, lämningar från olika tider och av vitt skilda slag. Platsen har över tid starkt förändrats och olika grupper av människor med helt olika behov har genom åren värderat platsen som god utifrån vitt skilda utgångspunkter.

Genom den arkeologiska undersökningen kan vi idag berätta lite mer om svunna generationers strävanden i Harbo. Våra resultat visar att människor kommer till Harbo redan när platsen nyligen lyfts ur havet. Vi har inte kunnat datera denna fas absolut men utifrån typologi och strandförskjutning kan stenåldersfasen antas ligga omkring 3500 f.Kr. Under detta skede utgjorde backen vid Smedsbo en strand i inre delen av en rik skärgårdsmiljö. Det vi funnit är således spår efter människor som levt vid kusten och av havet. Trots att inga ben bevarats vågar vi genom boplatsens skärgårdslokalisering anta att dessa människor varit främst fiskare och säljägare. Mer välbevarade platser, t.ex. Högmossen, Snåret och Fräkenrönningen, har givit en god bild av hur människor levde vid denna tid. När havet och därmed skärgården, redan efter några hundra år, försvinner verkar platsen ligga öde.

Vid Smedsbo finns varken fynd eller anläggningar som indikerar att människor vistats på platsen under de över 3000 år som följer på stenåldersfasen. Detta betyder att från senare delen av stenåldern över bronsåldern och fram till äldsta järnåldern, dvs. perioden från ca 3400 f.Kr. till 200 e.Kr, utnyttjas inte det nu undersökta området vid Smedsbo. Spridda fynd som kan föras till nämnda perioder finns dock i socknen. Man kan emellertid konstatera att området har inte utgjort någon omfattande bygd under nämnda perioder. Vår undersökning har emellertid visat att detta ändras under den tidsperiod vi benämner romersk järnålder. Vid Smedsbo växer vid denna tid fram ett kulturlandskap som saknar motstycke i detta nordliga läge. Denna typ av agrara kulturmiljöer finns annars i begränsade delar av södra Sverige (Öland, Gotland, delar av Östergötland och kring Mälaren). Att finna en miljö med rötter i äldre järnålder av detta slag i norra Uppland måste därför beskrivas som både unikt och oväntat.

Förekomsten av lämningar efter järnframställning och smide var en av anledningarna till att den arkeologiska slutundersökningen vid Smedsbo överhuvudtaget kom till stånd. En relativt stor satsning gjordes därför på analyser rörande anläggningar och fyndmaterial knutna till den järnhantering som bedrivits vid Smedsbo. Undersökningens resultat visar att järnhanteringen ökat markant i betydelse under yngre järnålder. Folket i Smedsbo har haft en avancerad teknologi där både järnframställning och smide ingått – troligen som väsentlig del av traktens ekonomi.