I den norra delen av Trollhättan, inklämt mellan ett bostadsområde och ett stort industriområde finns en liten rest kvar av ett mycket gammalt landskap. Här har människor bott, odlat, begravt sina döda och ägnat sig åt rituella handlingar i kanske tretusen år. Platsen har länge varit känd, men först när vi gjorde en arkeologisk utredning här hösten 2020 började vi förstå vilken komplexitet som döljer sig här. Än så länge har vi inte grävt något i området, men redan det som går att se ovan mark berättar en historia om en lång markanvändning.
Här finns ett stenblock med skålgropar – runda fördjupningar som man kan hitta i stenar och berghällar. De hör hemma i bronsåldern (liksom hällristningar) men har använts långt in i vår egen tid för olika magiska ändamål. Genom att offra en liten slant eller smörja gropen med lite fett kunde man till exempel avhjälpa sjukdomar eller missväxt. Flera andra platser med skålgropar ligger i närheten.
Det finns flera förhistoriska gravar här. Hur gamla de är kan vi inte säga mer bestämt utan arkeologiska undersökningar, men de hör hemma i järnåldern och kanske senare delen av bronsåldern. De är stora, flacka stensättningar – de största är upp mot 20 meter i diameter. Man har begravt sina kremerade döda här, ibland i lerkrukor, ibland utan och täckt graven med stenar. Några av gravarna har en prydlig kant av stenar runtom, andra är lite mer otydliga. En del av dem kan säkert ha använts för flera begravningar, kanske med lång tid emellan.
Hela området är också fossil åker, alltså gammal åkermark som är övergiven sedan länge, men som fortfarande går att se i markytan. De tydligaste lämningarna är mängder av röjningsrösen, där man kastat upp sten i högar vartefter som man röjt av marken. Den som tittar lite noggrannare kan också se avröjda ytor och halvmeterhöga terrasser som bildats när man bearbetat marken med årder. Odlingen har pågått mycket länge här, men åkern har övergivits i perioder och sedan odlats upp igen.
På de äldsta kartorna över området syns ingen odlad mark här. Då var det utmark, skog och betesmark, till gården Stallbacka. Någon gång under 1800-talet byggdes ett torp precis i närheten.
Om vi ska försöka teckna en bild av vad som hänt här under seklernas lopp så kan vi börja någon gång under bronsåldern. Då finns här flera platser med skålgropar. Vilka tankar och föreställningar som var knutna till skålgroparna kan vi naturligtvis inte veta i detalj, men en tolkning är att de har med fruktbarhet och odling att göra. Det är mycket möjligt att odlingen i området hade påbörjats redan under yngre bronsålder, även om det inte går att avgöra säkert.
Under järnåldern användes området av allt att döma både till odling och för begravningar. Röjningsrösen och gravar ligger om varandra över ytan. Sedan upphörde både odling och begravning under en tid, oklart när, men kanske i yngre järnålder? Platsen låg, kanske bokstavligen, för fäfot en tid innan man återigen började odla marken här, förmodligen under tidig medeltid. Då växte befolkningen samtidigt som gamla strukturer från yngre järnålder bröts upp och många små gårdar etablerades. När man åter bröt upp marken och röjde sten hamnade en del av den ovanpå de gamla gravarna. Visste man att det var gravar? Det vet vi inte. Men oavsett vad man visste, så valde man att återanvända de gamla stenrösena, såväl gravar som röjningsrösen. Det var överhuvudtaget mycket vanligt. Röjningsrösen kan vara uppbyggda av sten som deponerats där under flera olika perioder och över mycket lång tid.
Slutligen övergavs odlingen en sista gång, utöver ett litet område i öster, som 1800-talstorpet använde som åker. Området blev betesmark och sedermera en del av staden Trollhättan. Och nu kan vi berätta en del av dess långa historia. Odling, gravar och rituella handlingar om varandra på samma plats kanske kan låta märkligt, men det var inte ovanligt under brons- och järnålder och det finns flera platser i Västsverige med en liknande historia. Liv och död var sammanflätade och beroende av varandra på ett sätt som vi kanske har svårt att föreställa oss idag.
