Vår utgrävningsplats ligger på fin, gul sand av prima kvalitet. Nu har det inte fallit mycket regn här, men det lilla som kommit har sugits upp av sanden såsom av ett läskpapper. Gård 7 ligger dessutom på ett flackt krön. Gårdsfolket har nog aldrig haft det särskilt fuktigt om fötterna! Värre är det för gård 42, den östliga av de två vi har inom utgrävningen. Den har legat närmare vägen och här har den ursprungliga terrängen varit lägre. Här övergår nämligen grundmaterialet till lera, som säkert hållit blötan bättre (eller värre, kanske man ska säga) och gjort boende kallt och fuktigt.

Det har säkert varit ett problem för gårdens invånare och i form av flera diken och rännor anar vi hur de har försökt att styra undan vattnet och dränera.

Nu har vi lokaliserat ett par brunnar, en för vardera gården. Båda är kantade med sten en bit ner i nedgrävningen och båda har pluggats igen med ett rejält lager lera i toppen, när man tagit dem ur bruk. Återstår att se hur djupt de går, men där tar vi hjälp av grävmaskin, för att undersöka på ett säkert och effektivt sätt. Hoppas på något fint åt botten till! Där kan ligga föremål eller konstruktionsdetaljer av trä, villket kan ge fina fynd.

Och när ska vi egentligen hitta skelettet efter någon brunnsål?

Rebecka har slagit sig ner på kanten av en brunn (bara utgrävd till hälften) och skriver ner observationer. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

Leran i söder har för övrigt inte bara varit ett problem utan också något som med flit tagits tillvara. Vi har hittat flera gropar i leran, där materialet antagligen har hämtats upp för att användas till byggnation. Enligt skicket på sydvästskånsk landsbygd har gärna väggarna varit lerklinade och inte sällan har lera använts som golvbeläggning. Inget ont som inte har något gott med sig.